Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ansiktet. Af Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
ludvig nordström
boulevarden under träden och kysstes,
ända tills vi vaknade på en bänk i
gryningen, och då bet kölden, ty det var
om hösten. —
Torsten försjönk i funderingar, och
när han kvicknade till igen, upprepade
han lågt:
Det var om hösten, någon gång i
början af oktober. Ja, så var det. Ja!
Hur går det med sådana historier? Man
drifs, vare sig man vill eller inte, att
återigen söka upp kvinnan. Det går
dagar och nätter. Jag minns nästan
ingenting alls af henne. Jag vet, att hon
hade ett stort ljust hår och runda blå
ögon, en smula vattenhaltiga och vid
vissa tillfällen med en lätt grå imma
öfver, men jag kan inte se detta. Det
betyder ju inte heller någonting. Men
hvad jag minns däremot, det är
egendomliga dagrar öfver Paris, då jag om
aftnarna gick för att hämta henne. Jag
minns inte hennes kropp; jag fäste mig
vid hennes sätt att smeka mig med
underarmarna, men sensationen däraf minns
jag inte. —
Det måtte ha varit ett vidlyftigt
fruntimmer! interfolierade Filip med stort
intresse.
Ah ja! svarade Torsten. Man träffar
ju sådana där nere. Ibland. Men jag
minns, hur månskenet lyste i fönstret och
på en stol, där hennes kläder lågo. Och
jag minns en afton i Odéon-galleriet, då
jag köpte en bok åt henne, och jag minns,
hur violett och oändligt hopplös himlen
brukade breda sig, innan de första
stjärnorna plötsligt tindrade, när jag kom
gående ner ifrån stån. Och jag minns
Montparnasse-kyrkogården en dag, då
luften var som här hemma i september.—
Ja, ja! sade Filip. Men hur gick det
med fruntimret?
Jag bodde i ett litet hotell, sade
Torsten. Inunder mig bodde en herre,
som talade i sömn: Hvarje natt precis
klockan tre började han, och till slut
måste jag flytta för hans skull. Men
innan dess hade han fått mig in i en
vana att vakna just vid den tiden, och
sen höll han mig vaken jämnt två
timmar. Det där tröttade mig i längden,
och sen jag nu började tillbringa åtskilliga
timmar med danskan, så blef det inte
stor hvila för mig.
Så var det en natt jag kom hem,
och den gången var jag verkligen grufligt
trött. Jag hade knappt kommit i säng,
förrän jag sof. Jag vet inte, hur länge
jag hade sofvit, då jag vaknade, inte
hastigt utan helt långsamt, vid att ett
ansikte lutades öfver mitt. Det var ett
ljuslett ansikte med blonda mustascher
och skarpa blå ögori. Jag såg upp och
såg detta ansikte glida bort i rummet,
och när jag blef fullt vaken, kände jag
mig så besynnerligt ensam, som om,
medan jag sof, allt lif hade upphört. Men
efter en stund sof jag igen, och den natten
väcktes jag ej af sången underifrån. Det
var emellertid en sak som förvånade mig
i denna historia. Jag hade mycket väl
känt igen ansiktet, det tillhörde en person,
som både du och jag sett här på Abord,
men han dränkte sig för några år sen,
och jag säger inte hans namn. Han
hade rest mycket.
Var han död, då du såg ansiktet?
frågade Filip.
Sen några år, ja! Nå, jag tänkte lite
på synen följande dag, men jag fäste
ingen särskild vikt vid den, jag hade
förut varit med om samma slags
upp-vaknanden.
Emellertid blef danskan öppenhjärtig
en natt och berättade mig hela sin
historia. Hon uppehöll sig särskildt vid
en man, ty han var »en svensker», och
han hade dränkt sig för hennes
skull-Men inte nog med det, utan han hade
heligt och dyrt hotat att uppenbara sig
för och skrämma hennes blifvande älskare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
