Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ansiktet. Af Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansiktet
479
Hvad var det för karlf frågade jag. Ja,
han var det och det. Hvad hette han?
Han hette — och det var ansiktet.
Som hon hade sagt hans namn, hände
något med mig. Det hände inne i min
hjärna. Du har kanske någon gång
kommit att tänka på, att af det mesta man
ser, bygger man en sorts värld i hjärnan,
Nå, nu sopades denna värld i min hjärna
bort, som om en hand strukit ner den
från ett bord, och bakom stod ett stort,
svart, tomt mörker.
Nå, danskan märkte väl något, hon
blef orolig, men jag lugnade henne, och
vi skildes som vanligt.
Spökeriet var ju rätt besynnerligt,
men jag fäste dock fortfarande inte så
stort afseende vid det. Det var något
annat, som då för första, för allra första
gången blef klart för mig. —
Och hvad var det? frågade Filip.
Det var, att bakom oss och i oss
ligger allt det okända, som vi aldrig,
aldrig kunna göra något åt. Vi bestämma
ingenting, vi måste bara följa med, och
vi lefva med detta vidriga svarta mörker
inom och utom oss. Eller jag gör det,
åtminstone.
Jag fattar inte sambandet mellan
ansiktet och hvad du nu säger, sade Filip.
Tror du då, att jag gör det? frågade
Torsten. Men vet du, hvad jag fattar?
Jag fattar, att genom kvinnorna kan man
få sådana inblickar i allt detta
hemlighetsfulla och okända, att man aldrig kan
glömma det och aldrig kan komma från
dem. Hvad bryr jag mig om kvinnor!
Ha! Men allt hvad de omedvetet blotta
inom mig själf.
Sedan Torsten sagt detta drack han
ett tag, men efter en stund brast Filip
i skratt.
Vansinne! sade han. Vansinne!
Vansinne!
Det kanske slutar så! sade Torsten.
Nu är vår släkt så gammal, att det bör
komma, och det är kanske min uppgift
att leda bort de fallenheterna. Herregud,
hvem vet något här i världen!
Vet du ingenting, Totte lilla? sade
Filip leende.
Jo, att, att jag lefver där bakom, i
den där skymningen bakom allt, som
händer och sker.
Jo, du är lustig, gosse lilla, du är
för lustig! sade Filip, tog dagens
tidningar, önskade brodern god natt och
gick upp till sitt sofrum, och ännu i
trappan skrattade han.
Men Torsten Lomark dröjde vid sin
whisky och gick till sängs först framåt
morgonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
