Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
oscar wieselgren
efter Renate Fuchs; men i själfva verket
har han allt sedan detta arbete skrefs
medvetet riktat in sig på helt andra mål, och
hans sista verk kan betraktas som
slutlänken i den kedja, som inledes af Moloch.
Det är därför, om man vill rätt bedöma
hans senaste ståndpunkt, af vikt att ställa
mot hvarandra dessa verk, som beteckna
kulminationspunkterna på hans författarbana,
Renate Fuchs och Caspar Hauser. Först
genom en jämförelse dem emellan blir det
möjligt att riktigt uppskatta det senare.
Renate Fuchs är en skildring af
uteslutande psykologisk karaktär. Händelser
och situationer afse intet annat än att ställa
de tecknade personerna i den skarpaste
möjliga belysning. Något episkt samband
kan knappast sägas existera, och
situationerna inarbetas aldrig i skildringens gång
utan radas upp som nära nog fullständigt
fristående episoder. När en situation icke
kan lämna något mera bidrag till
karaktärisering af de deltagande, afklippes den
tvärt och oförmedladt. Likgiltiga saker
berättas aldrig utan förbigås utan ett ord.
Samma teknik går igen i
karaktärsteckningen. Individerna ställas fram icke genom
sammanhängande skildring eller beskrifning,
utan de få så småningom taga gestalt för
läsaren genom en mängd afbrutna, knappa,
ofta bizarra iakttagelser, gjorda då den
skildrade tyckes minst hafva anat det. På detta
sätt förlorar arbetet visserligen något af den
klarhet och helgjutenhet, som blott den
noggranna och af medvetna konstnärliga
jämviktsprinciper ledda genomarbetningen kan
gifva, men det vinner i stället så
mycket mer af omedelbart gripande styrka. Det
torde icke finnas mycket i modern
romanlitteratur som fäster sig så lifligt och skarpt
i minnet som detta Wassermanns
fragmentariska sätt att teckna karaktärer, huru
underligt det än i första ögonblicket
förefaller.
Emellertid visade det sig redan i
Moloch, att den ståndpunkt, som
representerades af Renate Fuchs, ej kunde
blifva den för Wassermanns kommande
produktion bestämmande. Man iakttager
tydligt, hur det är själfva principerna för
skildringen i dess helhet som sysselsätta
författaren till Arnold Ansorges
lefnadshistoria. Han ville uppnå en
skildringskonst, som, på samma gång den lämnar
tillfälle att genomföra ett problem, äfven
skapar kring denna kärna ett hölje af
rent episk karaktär. De bägge tendenserna
väga emellertid i Moloch ännu icke jämnt
mot hvarandra. I de partier, som skildra
det lugna lifvet på Ansorgehof, börjar redan
berättaren Wassermann träda fram, men i
scenerna ur storstadslifvet dominerar den
teknik, som behärskat Renate Fuchs.
Liknande iakttagelser väckas ej sällan af
hans historiska novellistik, som allt mer
och mer visar honom allt längre fram
på vägen mot den rena berättelsekonsten.
Så småningom har denna blifvit hans
lifs-intresse. Den forne utomordentlige
psykologen, som med fanatisk ifver hängaf
sig åt personlighetens analys och som
pejlade mera gåtfulla djup i det
moderna själslifvet än de flesta samtida
författare — han har öfvergått till att blifva
en ren epiker, som ser målet för sin
konstnärliga sträfvan i en fulländad
berättelsekonst.
Hur denna egendomliga
öfvergångs-process fortskridit, följer man bäst i
Wassermanns lilla dialog Die Kunst der
Er-zählung. Man möter här en med all säkerhet
tämligen enastående företeelse: en utmärkt
diktare, som skrifver en särskild essay
för att kritisera sitt eget mest berömda
verk. Nästan i hvarje rad märker man,
att författaren har Renate Fuchs i
tankarna; alla för detta arbete betecknande
egenskaper, dess ojämna stil, dess
fragmentariska framställningssätt, dess bizarra
karaktärsteckning dragas under debatt och få
sin kritik — ofta träffande nog, fastän en
smula orättvis. Det är tvenne författare, en
äldre och en yngre, som samtala om sin
konst. I den förre har man att se
Wassermann, sådan han för närvarande är, den
senare däremot har starka och oförtydbara
likheter med författaren till Renate Fuchs.
Mot hans skildringsprinciper är det som
den äldre författaren riktar sina kritiska
anmärkningar. Du berättar icke
tilldragelser, säger han, utan du skildrar
situationer. Allt det, som vid en berättelse är
och måste vara mindre viktigt, synes dig
särskildt betydelsefullt. Du hoppar från
den ena situationen till den andra, och
då du själf icke kan undgå att känna det
vacklande och ojämna i denna
framställning, söker du fylla ut det hela genom
patetiskt-lyriska skildringar, genom
hvilka handlingen icke föres ett steg framåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
