Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
caspar hauser
489
Stilen präglas äfven af samma oro. Den
består af godtyckligt i hvarandra
fasthaka-de satser, hvilka marschera upp i så
stormigt tempo, att man blott med den allra
största ansträngning förmår följa dem. Allt
går ut på att hos läsaren framkalla ett
intryck af, att du varit djupt gripen och
upprörd af hvad du skrifvit. Hvartill
tjänar allt detta? Berättaren skall icke i
hvarje ögonblick träda fram och peka på
sitt verk för att inverka på sina läsare.
Tvärt om skall han själf vara osynlig, hans
berättelse däremot måste framträda i den
högsta plastiska klarhet. Och detta kraf
skall gå igen öfverallt, i
karaktärsteckningen, i skildringen af miljön, i själfva stilen.
Se på de stora berättarna och lär af dem!
Se hur exempelvis Goethe i Wilhelm Meister
med blott några få ord lyckas framkalla
en fullständigt klar bild af en situation,
och jämför detta med det
sammanhangslösa hopande af disparata detaljer, som
du möter hos den mest bemärkte och
karaktäri stiske skildraren inom den senare
tidens litteratur, Zola. Af jämförelsen
mellan dessa båda kan du förstå, hvad
som karaktäriserar det stora episka
konstverket, den fulländade berättelsen. Här
är det icke fråga om en till synes
oväsentlig småsak, ty sådan periodbyggnaden
och detaljkonstruktionen är, sådan blir
också helheten. Från början till slut måste
din skildring spegla de stora episka
egenskaperna, lugn och klarhet i
framställningskonsten och fyllighet i stilen, eljest
är du utom täflan. Epikens bestämmande
grundelement låta sig icke ersättas. Äger
du icke dem, så är ditt arbete förgäfves,
vare sig du vill ersätta dem genom
originalitet i uppslaget eller psykologisk skärpa
i utförandet.
Som synes är det ett fullständigt
litterärt program som Wassermann här
formulerat genom att rikta en kritik mot sitt
eget mest framstående arbete. Och så väl
ur allmänt litteraturhistorisk synpunkt som
i och för sig själf är detta program
af det allra största intresse. Wassermann
konstaterar på sig själf, att han företagit
sig att skrifva en roman utan att egentligen
veta, hur en roman bör skrifvas. Man
förstår lätt orsaken, om man erinrar sig,
när Renate Fuchs kom till. Den
utgafs år 1901 och härrör sålunda från en
period, som i hvarje hänseende torde
kunna räknas bland de mest förvirrade
inom den nyaste tidens litterära epoker.
Det enda program, som under den närmast
föregående tiden varit klart och bestämdt
formuleradt, var naturalismens, och dess
enda konstform var romanen. Men det
låg å andra sidan i naturalismens hela
karaktär att icke erkänna eller uppställa
några konstnärliga principer; hvad den
fordrade, var endast exakt och omedelbart
återgifvande af yttre förteelser, »états de
choses», som termen lydde. Det var
sålunda en nödvändig följd af
naturalismens herravälde att samtiden så
småningom helt och hållet upphörde att betrakta
romanen som ett lagbundet konstverk. Den
ansågs helt enkelt som ett utförligt protokoll
öfver en serie af tilldragelser, på hvilket man
icke hade rättighet att ställa några som
helst formella kraf. När nu så småningom
andra ideal började göra sig gällande inom
litteraturen — jag tänker härvid närmast
på hvad som kallades »la nouveile
psycho-logie», den under Paul Bourgets
inflytande utvecklade psykologiska litteraturen —
visste man ej att finna sig till rätta,
därför att det icke fanns någon tradition, till
hvilken man kunde anknyta. Ungefär
vid midten af 1890-talet var
naturalismens program nästan öfver allt
öfvergifvet, men ingenstädes visste man, hvad
som skulle träda i dess ställe och fylla
dess plats. Förvirringen och osäkerheten
under denna period speglar sig såväl i
tidens litterära produktion som i dess
kritik. Särskildt är det romanen som blifvit
mest lidande däraf. Denna genre, som
utan tvifvel var den hos publiken mest
inarbetade, utvaldes till tummelplats för
otaliga författares otyglade experimentbegär.
I romanform lancerades etiska principer,
psykologiska teorier och sociala
framtidsperspektiv, man skref romaner, som intet
annat innehöllo än detaljerade beskrifningar
af intressanta, ej sällan abnorma psykiska
fenomen, kort sagdt, romanen skulle tjäna alla
och bringas att uttrycka allt. Hvad som
däremot icke utgjorde föremål för hvarken
kritikens eller författarnas intresse var frågan
om, hvad denna till synes så tänjbara
form egentligen lämpade sig för att skildra
och hvilka fordringar man kunde ställa på
en god roman. För att citera ett träffande
uttryck af Teodor de Wyzewa, hade under
den period af interregnum, som följde på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
