Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
oscar wieselgren
Hvad som i Moloch ständigt trängde sig
i förgrunden, det nervösa begäret att föra
skildringens grundmotiv fram till sin
lösning, är här med fin konstnärlig takt ställdt
i andra planet. Hela Caspar Hausers
utvecklingshistoria, teckningen af, huru
reaktionen mot yttervärlden verkar destruktivt
och nedbrytande på hans personlighet,
huru den ursprungligen omedelbara och naiva
säkerheten i hans uppträdande så
småningom försvinner under den börjande
själfre-flexionens upplösande arbete och hur i
samband härmed sympatierna för honom
inom hans omgifning allt mer och mer
aftaga — allt detta framträder icke såsom
olika faser i behandlingen af ett problem
utan som integrerande moment i
berättelsens gång. Detta meddelar åt skildringen
en stark prägel af klarhet och harmoni,
som Wassermann förut helt och hållet
saknat. Det framträder här särskildt tydligt,
hur ifrigt han sträfvat efter att skapa ett
konstverk, där det rent episka elementet
varit det dominerande. De ord, som han
i Die Kunst der Erzählung yttrat om epikens
väsen, hafva varit djupt och allvarligt
menade. Hans konstnärliga mål är den rena
berättelsen, och inför dess kraf få såväl
problemlösning som psykologisk analys
träda i bakgrunden. Det hvilar öfver detta
program ett drag af klassicitet, som icke
kan undgå att verka tilltalande. Ty om
det finns något, som är i stånd att föra
vår tids förvirrade och stillösa litteratur
in på nya banor, så är det en dylik
medveten anslutning till de konstnärliga
grundprinciper, som behärskat den klassiska
diktningens stora verk.
nyare svensk prosakonst
af gunnar castrén
I.
Hjalmar Söderberg: Hjärtats oro. Stockholm,
Albert Bonnier.
Henning von Melsted: Damen utan nåd.
Stockholm, Albert Bonnier.
Henning von Melsted: Juristerna. Stockholm,
Albert Bonnier.
Annie Åkerhielm: Riktiga människor. Stockholm,
Hugo Geber.
Gustaf Janson: / mörkret. Stockholm, Ljus.
Henning Berger: Drömlandet. Stockholm, Albert
Bonnier.
Algot Ruhe: Den förbjudna frukten. Stockholm,
Holmquists boktryckeri.
Algot Ruhe: Virvlar. Stockholm, Wahlström &
Widstrand.
Marika Stjernstedt: April. Stockholm, Albert
Bonnier.
TT SAMLA ett års produktion af
svensk prosa till någon helhet
och bringa den in under några
allmänna synpunkter, som icke bli
påfallande sökta, är väl under nuvarande
litterära förhållanden en tämligen omöjlig
uppgift. Förgäfves skall man söka
uppdraga några verkliga gränslinjer mellan
skolor eller riktningar; blott de enskilda
författarpersonligheterna afteckna sig, mer
eller mindre tydligt, hvar med sitt lynne
och sina karaktäristiska drag, och stöter
man än någon enstaka gång på tvenne
natureller, som tyckas stå hvarandra
relativt nära, är dock öfverensstämmelsen icke
sådan att man känner sig berättigad att
slå dem samman till en grupp för sig.
Resumén af årets verk kan därför svårligen
bli annat än en öfversikt, där bok träder
fram efter bok.
Och söker man ett bestämdt facit af
denna samma produktion, står man lika
rådlös. Det finnes bland romanernas och
novellernas massor flera goda, några mycket
goda verk. Men söker man sådana, som
beteckna i allmännare mening nya
insatser, blir resultatet knappt. Det har trädt
fram några nya talanger, men dessa båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
