Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
caspar hauser
491
fall funnit nödvändig, nämligen i fråga om
lörd Stanhopes öde. Berättelsen om
dennes plötsliga själfmord — för öfrigt
mycket verksam på den plats, där den
infogats — är hans egen uppfinning ; i
verkligheten lefde Stanhope öfver tjugu år efter
Caspar Hausers död, och hvad mera är,
han slutade med att sälla sig till
bedrägerihypotesens ifrigaste anhängare.
Äfven i sin karaktärsteckning närmar
sig Wassermann de klassiska mönstren.
Hvad han framför allt afser är — i
motsats till hvad som var fallet i Renate Fuchs
— att man skall få de handlande
personerna fullkomligt i detalj klara och
lefvande för sig. För att uppnå detta använder
han sig emellertid ej sällan af långa
beskrifningar, som betänkligt fördröja
handlingens gång utan att dock alltid utöfva
önskad verkan. Dat intryck, de efterlimna,
är öfvervägande konturlöst och abstrakt,
och dessutom måste erkännas, att de sätta
läsarens tålamod på ett alltför hårdt prof.
Med hänsyn till detta förhållande kan man
verkligen icke utan skäl äfven på
Wassermanns verk tillämpa den traditionella
anmärkningen om det oproportionerliga
omfånget i de tyska romanerna.
Af figurerna i Caspxr Hauser är det
en som intar en afgjordt dominerande
ställning, nämligen Anselm Feuerbach. För
ingen annan af bokens karaktärer har
Wassermann hyst så lifligt intresse som
för denna; ingen annan är tecknad med
så säker och afvägd konst. Feuerbach
behärskar skildringen äfven då
händelseutvecklingen försiggår utan lians omedelbara
ingripande, och i hela hans framträdande
tycker man sig — i boken som i
verkligheten — äga den bästa garantien för att
Caspar Hauser likväl trots allt måste
hafva varit något helt annat än en svindlare.
Redan skildringen af hans yttre apparition
måste göra intryck på läsarens fantasi.
Han tecknas i knappa men åskådligt
verkande drag, och med utomordentlig styrka
fäster sig i minnet bilden af hxns
Jupiters-hufvud med den skarpa blicken ur de
djupt liggande ögonen. Oafsedt detta
beror en del af den verkan, han utöfvar,
därpå, att Wassermann icke ägnat honom några
utförligare beskrifningar utan föredragit att
dröja vid det dominerande inflytande, som
han utöfvar på alla dem, som komma honom
nära. Den vördnad, som hans omgifning
ej kan undgå att känna för honom,
meddelar sig omedvetet åt läsaren.
Bredvid denna monumentalt tecknade
gestalt förblekna i mer eller mindre hög
grad bokens öfriga figurer, till och med
Caspar Hauser själf. Just i fråga om
honom framträder skarpast frånvaron af
egentlig psykologisk analys. Då
Wassermann tecknat sin hjälte som rent episk
figur, viktig framför allt i egenskap af
medelpunkt i en serie händelser, är det
naturligt, att skildringen af den inre mekanismen i
dennes själslif blott kunnat få sig tilldelad en
mindre betydande plats. Här kan man
knappast värja sig för det intrycket, att
Wassermanns grepp på ämnet ej varit i allo lyckligt,
ty just ur psykologisk synpunkt erbjuder
en skildring af en utveckling som Caspar
Hausers ovedersägligen sitt största intresse.
Man frestas verkligen att söka konstruera
upp för sig, huru en skildring af Caspar
Hauser, hållen i analogi med Renate Fuchs,
skulle ha gestaltat sig, och vid denna tanke
är det, trots all beundran för berättaren
Wassermann, mer än svårt att dölja den
saknad man känner efter den forne
utomordentlige psykologen.
Hvad de öfriga personerna i Hausers
omgifning beträffar, så har Wassermann
bemödat sig om att återgifva dem i
möjligaste mån verklighetstroget. Man
igenkänner lätt från äldre Hauserlitteratur den
fantastiske dilettanten Daumer — hans
bild framstår dock hos Wassermann i
tämligen förklarad dager — , den brutale
skeptikern Joseph Hickel, baron von Tucher
med sitt pedantiskt noggranna
uppfostringssystem, Nürnbergs borgmästare Binder m.
fl. Wassermann har dock sökt undvika
att teckna dessa figurer i alltför omfattande
dimensioner, ehuru det till skada för
romanens komposition ej alltid lyckats
honom.
Hvad slutligen beträffar det centrala
problem, kring hvilket Caspar Hauser är
uppbyggd och som enligt hvad vi förut
sett sysselsatt Wassermann under en stor
del af hans tidigare författarverksamhet,
så kan man icke undgå att förvånas öfver,
huru litet det i själfva verket framträder.
Genom sin skildringskonst har Wassermann
så förstått fängsla läsarens intresse, att man
knappast märker, att hans utgångspunkt
är försöket att bringa till klarhet ett
inveck-ladt och djupgående psykologiskt problem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
