Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Porträtt af Erik Gustaf Geijer. Af G. Göthe. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTT AF ERIK GUSTAF GEIJER
503
den tidens smak och idealiseringskonst
skulle framträda tydligast i de kvinnliga
artisternas arbeten. Geijers dotter, för
att än en gång citera henne, kunde aldrig
rätt tåla detta porträtt, som hon kallade
»smilande», med ett misslyckadt försök
att återge Geijers strålande vänliga min
och blick i ljusa stunder.
Från ungefär samma tid (1842) är
den helfigur af Geijer, som Brynolf
Wennerberg skizzerat i en ställning, hvilken
John Börjeson begagnat i sin
monumentala bronsstod, och hvilken lär ha varit
mycket betecknande för Geijer. Som
»totalbild» fann grefvinnan Agnes Hamilton
denna brons-stod »förunderligt lik».
Till denna sena tid hör nu också den
grupp af tre daguerreotyper, hvilka jag
redan omnämnt. Jag kan ej neka, att
ur rent ikonografisk synpunkt denna
porträtt-grupp synes mig vara den
intressantaste. Här ändtligen står man på
fast mark. I fråga om artistporträtten
är det ju endast det skarpt utpräglade
individuella tycket samt den påtagliga
öfverensstämmelsen dem emellan som
borga för, att likheten med det lefvande
originalet träffats. Men, såsom vi i det
föregående sett, är det både si och så
med dessa saker.
Af alla de Geijers-porträtt vi hittills
känt är utan fråga Sandbergs målning
det intressantaste och mest betydande.
Men med all respekt för denna duktigt
utförda bild får man ändå icke hela det
vederhäftiga verklighetsintryck, som man
t. ex. säkerligen skulle ha fått af en
motsvarande porträttör på 1500-talet. Trots
all god vilja hos 1840-talets porträttör
var det nog icke så lätt att alldeles
frigöra sig från den något lättköpta
idealiseringskonst som tidens smak kräfde.
Trots detta vill man naturligtvis för
ingen del undvara det Sandbergska
porträttet, så mycket mindre som det visar
oss Geijer i hans fulla manskraft, under
E. G. GEIJER. PENNTECKNING AF
AMALIA VON HELVIG. Tillhör
fru Atina Hamilton-Geete.
det att daguerreotyperna endast visa
oss den af sjuklighet och bekymmer
försvagade mannen. Den tiden var nu
förbi, då han, såsom förut, kunde säga
om sig själf, att »han aldrig känt någon
lyckligare varelse än han själf», och
att han »blott var en teoretiker i sorg
och motgång». Geijer var nu en åldring,
— tidigt nog för sina år. Han var
dock 1842 icke mer än 59 år gammal!
Huruvida någondera af de tre
daguerreotyperna är tagen just år 1842, kan
jag ej med säkerhet afgöra, eller hvilken
af dem som är tidigare eller senare än
de andra. Att de allesammans tillhöra
1840-talet är visst. Skulle man gissa
på deras tidsföljd, blefve det väl att sätta
Nationalmusei daguerreotyp omkring
1842 och de andra två längre fram på
1840-talet.
Daguerreotyperna få icke tagas för
mer än de äro: tillfälliga verklighetsaf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
