Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sophus Bauditz. Af Sophus Bauditz. Med 11 Billeder - Hymn till den kristalliska morgonen. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hymn till den kristalliska morgonen
519
— ikke blot paa Slægtens Vegne.
Allerede fra Studenterdagene har jeg en
Række lysende Minder fra hinsides
Sundet, Minder om det nordiske
Studentermode 1875 og om Upsala Universitetets
uforglemmelige 400 aarige Jubelfest. Og
Sveriges herlige Natur har jeg lært at
kende og elske lige fra Siljan til Skåne
— ikke mindst Småland. Naar er
Småland skønnest? Naar Frosten har bygget
Bro over de tusind Søer, og Sneen
pudrer Fyr og Ener — saadan som jeg
har søgt at skildre det i »Hvid Jul» —
eller en Majdag, naar Birken lige er
sprunget ud med spædt, gulgrønt Løv,
naar Anemonerne tindrer som store,
hvide Stjerner i Skovbunden, og naar
»morkullan» i den lyse Nat »smisker»
og »brummer» paa sin Flugt mellem
Trækronerne? Jeg veed det ikke.
Til mange, mange kendte Venner i
Sverige, fra unge Dage og fra senere
Tider, sender jeg gennem disse Linier
min Hilsen.
— Og saa vil jeg slutte med det
egoistiske Ønske, at en svensk Udgave af mine
»Samlede Skrifter», samtidigt med den
danske, der er under Forberedelse, maa
have Held til at vinde mig ny Læsere
og — maaske — ny Venner!
HY/nN TILL DEN KRISTALLISKA
AORGONEN
AF FREDRIK VETTERLUND
Här, invid blomsterfönstret, nu vill jag sätta mig ned.
Kom, o kristalliska morgon, kom med din höga fred.
Stig ifrån himmelsdomen stolt till min själ igen.
Hör! En kitaras tonsvall ordnar du rytmiskt i den.
Åter, hvad mänskoöden spridde af vemod däri,
moln öfver strand, är borta — och själf jag ånyo är fri.
Växling och bitter saknad, allt i en hög minut
rinner i alltets klarhet liksom i världshafvet ut.
Växling och bitter saknad, minnenas sjukaste lust,
moln med stormfågelsvinge hän öfver öde kust
skuggande ensligt hafssvall .. . allt som om aldrig det fanns
smälter i ljusrymdens strålning, löses i hvalfvets glans.
Här invid blomsterfönstret nu vill jag sätta mig ned,
lefva idyllen åter, grönska och ljus och fred.
Kyrkans manande klockor stolt öfver torget gå.
Harpan från himmelsdömen stoltare brusar ändå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
