Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HETSNING
Af HJALMAR BERGMAN
lAMLA FRU WIESEL frågade
— väl för hundrade gången:
— Jaså — så att hon är
dotter till Elsie?
Och fabrikören svarade alltjämt lika
tålmodigt klargörande:
—■ Nej mor, hon är dotter till
Astrid och dotterdotter till Elsie. Du minns
nog Astrid, hon hade vacker röst?
— Astrid säger du? Ja, hur var det
med henne? Hon slutade visst illa. Blef
hon inte sångerska?
— Jo, det blef hon. Och nu är det
hennes dotter som skall komma till oss.
Hon heter också Elsie, efter sin mormor.
Fru Wiesel strök sig med servetten
kring näsa och mun.
— Kors hvad du säger! Har nu
Astrid också fått barn? Ja men käre, hvem
ska kunna sköta henne? Det är allt bäst,
att Astrid följer med, för jag orkar då
rakt inte —
Fabrikören undertryckte ett leende.
Han strök med varlig hand öfver den
skrumpna gamla kinden:
— Astrid är död, mor — för länge
sedan. Och hennes flicka är mellan
tjugu och tjugufem. Så jag tänker, hon
sköter sig själf.
— Å bevare mig väl! Ja, det är som
jag säger: tiden går. Ja men kära
Bengt — och nu smålog den gamla
frun, visande sina tvenne återstående
mörkgula tänder — Tjugu år, det kunde
vara ett parti för dig det.
Bengt Wiesel skrattade — en smula
ansträngdt.
— Nej, det kan det nog inte vara,
eftersom jag är dryga trettio år äldre.
Och dessutom vet du ju, lilla mor, att
jag har en enda stor kärlek —
— Det är jag, det! skrattade gamla
frun. Och hennes haka skalf af
förnöjelse. Ja, men hur var det, Bengt? Var
du inte lite intresserad af Elsies flicka.
Hvad var det, hon hette? Hon som
sjöng så grant -— Fågeln i november
— å, det minns du väl —
— Du är svår mor, du har ögonen
med dig. — Men nu får du ursäkta mig.
Jag måste gå ned på kontoret.
— Ja, ja, kom bara inte för sent till
middagen!
Det var den dagliga uppmaningen
— fullständigt öfverflödig. Bengt
Wiesel kom aldrig för sent, det ingick icke
i hans vanor. Och mot sina vanor bröt
han icke. —
Öfverhufvudtaget älskade han att
föra ett regelbundet lif. Det regelbundna
ger en oerhörd styrka, ett skydd mot
alla fåvitska impulser. En stor, stark
människa bör ju visserligen icke vara i
behof af något sådant skydd. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
