Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
hjalmar bergman
»Fågeln i november?» Jo, han
mindes den och andra. Han mindes hela
hennes repertoar från den tiden, en
ganska enkel repertoar, som väl sedermera
rätt väsentligt förändrades.
Hon höll ögonen nedslagna, släpade
med ögonfransarna, då hon sjöng —
det mindes han också. Nå, det var
naturligtvis ett helt vanligt litet koketteri.
Som hos den unga flickan verkade, som
det borde, blygt, oskuldsfullt skyggt
och afvärjande. Och hetsande.
På den tiden hade Bengt Wiesel haft
rätt mycken hetsighet i blodet. Och de
fåvitska impulserna hade icke varit
sällsynta.
Men ett regelbundet lif ger en
utomordentlig styrka. Han kunde
verkligen gifva sig själf ett godt betyg.
Stadgad, duglig, målmedveten.
Mål? — Nåja, han hade skaffat sig
en verksamhet. Det var ett mål. Han
hade skaffat sig och mor ett godt hem.
Var icke det ett mål?
Och nu skulle han således taga hand
om Astrids flicka. Det tangerade
kanske de fåvitska impulsernas kategori?
Men hvarför det? Hörde det icke till
en god medborgares skyldigheter att
bilda familj ? Och det hade han försummat.
Hvarför?
Därför att han några ljusa vårkvällar
svärmat för Astrid? Knappast. Men han
hade ju haft mor, och det hade varit
svårt nog att försörja henne till en
början.
Sedan — ja, sedan hade han just
aldrig haft behof af någon annan. Och
så småningom hade han blifvit
»olämplig», ungkarl.
Men att nu taga Astrids flicka till
sig, det var att sätta ett bindestreck
mellan ungdom och ålderdom. Det gaf
mening åt lifvet. Han hade arbetat för
sin mor och för sig själf. Nu skulle han
arbeta för de efterkommande. Det var
lifvets normala regelbundna växlingar.
Man kommer från ett släkte och går
öfver i ett annat. Ty det är ju också ett
sätt att gå öfver i en annan: att skänka
sitt arbete, sina krafter —
Ur den synpunkten sedt, kunde det
ju visserligen vara likgiltigt, om han gaf
åt den ena ungdomen eller åt den
andra. Men bindestrecket mellan det tidiga,
vårliga svärmeriet och mannaålderns
pliktuppfyllelse tog sig bra ut. Det gaf som
sagdt en viss mening åt det hela, verkade
logiskt, genomtänkt.
Astrids flicka, ja. — Om hon vore
lik Astrid? Nå, det skulle han upptäcka
vid första ögonkastet. Han mindes
Astrid underbart väl — han kunde se
henne, när han slöt ögonen — — —
— Nej min själ! Sitter inte
fabrikören och sofver!
Bengt Wiesel skämdes. På pulpeten
framför honom låg posten oöppnad. Och
direktör Herling hade obemärkt lyckats
praktisera in sin betydande lekamen. Han
straffade sig med en sarkasm.
— Kära du — jag drömmer. Jag
håller ju på att begå en god gärning.
Och det gör mig sentimental.
— Just det ja. Jag är kommen för
att tala med bror om den saken. Står
du verkligen fast vid, att flickan ska in
på banken?
— Om du kan ta emot henne, ja.
— Hvarför skulle jag icke stå fast vid
det?
Direktören undrade, om man icke
kunde använda ung och vacker arbetskraft
bättre och gjorde några cyniska
antydningar. Wiesel afskydde cynism. Men
för att få vara i fred måste han bjuda
öfver:
— Erotik, kära vän? Nej tack. För
det ändamålet föredrar jag mina vänners
hustrur.
. Direktören skrattade stönande. Lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
