Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ernst Ahlgren och Esselde. En brefväxling utgifven af Sigrid Leijonhufvud. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST AHLGREN OCH ESSELDE
Ex BREFVÄXLING UTGIFVEN AF SlGRID LEIJONHUFVUD
aF robinson
ILL förebyggande af en möjlig
missuppfattning några
inledningsord.
Fröken Sigrid Leijonhufvud, den
tydligen för bägge korrespondenterna
sympatiskt stämda utgifvarinnan, motiverar i sitt
förord publicerandet af brefven med denna
anmärkning:
Ett förhållande, som betydt allt för mycket
i Victoria Benedictssons lif för att kunna förbigås,
har dock i hittills utgifna arbeten ej fatt sin
tillbörliga belysning. Det är hennes förhållande till
utgifvarinnan af Tidskrift för hemmet och Dagny
fru S. L—d Adlersparre.
Orden »betydde alltför mycket i
Victoria Benedictssons lif» komma nästan
ofelbart läsaren att vänta sig ett eller annat
viktigt bidrag till kännedomen af —
antingen fru Benedictssons privatlif eller ock
hennes vittra utveckling som
realisten-humoristen »Ernst Ahlgren».
Men de facto har på intetdera området
friherrinnan Sophie Adlersparre haft något
anmärkningsvärdt inflytande, som icke
nämligen redan anmärkts och — i den
lunde-gårdska biografiens 2:a, utvidgade
upplaga — omständligt nog.
Brefutgifvarinnan bekräftar ju själf i
sina redaktionstillägg längre fram
(exempelvis sid. 30 och 31), att de två hvar
för sig betydande och beundrade
kvinnornas ömsesidigt välmenta försök att komma
hvarandra något närmare totalt misslyckades.
Sidan 30: — — brefvet rör vid en punkt,
där klyftan mellan de båda korrespondenterna,
den unga och den gamla, förr eller senare inåste
träda i dagen. (Sidan 31:) — — förhållandet dem
emellan skulle aldrig blifva hvad brefven utvisa,
att båda en gång hoppats på. Hvad som stod i
vägen var först och främst, att de talade hvar sin
generations språk, och därnäst Ernst Ahlgrens
bestämda motvilja mot allt, som kunde ge henne
sken att tillhöra ett visst parti.
Med utsägandet af i synnerhet detta
sista är i själfva verket här allt sagdt;
om — nota bene — i samma andedrag
fröken Sigrid Leijonhufvud blott hade
hunnit för realisten Ernst Ahlgrens räkning
s. a. s. sammanviga till en de två
bestämningarna, den negativa: »motvilja mot»
eller, noggrannare uttryckt, omöjlighet att
»tillhöra» ett »parti», och den positiva:
att. vara verklighetsdiktare. Ty — må
det för resten hur afgjordt som helst höra
till medborgerlig plikt att vid aktuella
frågors påtryckning i viss mån »taga parti»
»för eller emot» —, den realistiske
konstnären eller diktaren är, i mån af sin
verklighetstrohet, på egen risk och på eget
ansvar fri från denna borgarplikt. Och den
i lifsskildring helt uppgående * är helt fri
från partitagandet.
Om detta hade Victoria Benedictsson
i lifstiden den osvikligaste omsorg att
snarast möjligt underrätta en hvar hon kom i
beröring med, ungefär så som man
framlämnar sitt visitkort till en främling.
Låt oss bevittna åtminstone ett par af
de tillfällen, då hon sålunda lämnade
friherrinnan Adlersparre sitt visitkort.
I ett af de första brefven till den äldre
korrespondenten ** heter det:
* Sådan här i fråga varande diktare oaflåtligen
sträfvade att vara.
** Troligen det 4:de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
