Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
GUNNAR CASTRÉN
skuggan» känner att hans lif skänkt honom
allt det kan ge, så han med lugn skall
bära natten, som sjunker öfver honom;
frun på Mälstagård förstår att hon är en
af dem, för hvilka lifvets innersta, rikaste
gemak aldrig skall öppna sig, utan hvars
dagar skola droppa bort i små omsorger;
och postmästardottern i »Döden», som
under långa år blifvit förtrogen med tanken
att dö innan hon mognat till kvinna,
känner plötsligt en isande skräck vid tanken
på att hon aldrig skall ha lefvat.
Böcker som denna gripa icke genast
så starkt. De sakna den händelsespänning,
som fängslar nyfikenheten innan ännu det
egentligt estetiska intresset väckts. Men
småningom tränger tonen, tankarna, orden
till ens sinne. Ty Ugglas har otvifvelaktigt
en stor och djup begåfning. Jag vill icke
påstå att allt i denna bok synes mig
fullmoget och fulländadt — åtskilliga sidor
glida förbi utan att lämna något intryck
kvar, och stundom blir författaren nästan
för vek och smältande blid. Men hur
vackra och vida äro icke i stället
många andra sidor, hur djupt tränger den
icke ofta! Hur mycket af det
hemlighetsfulla, ödesbestämda i världens gång har
han icke i sina symboler mäktat lyfta fram
mot dagsljuset! —
Sigfrid Siwertz De gamla är hälgad
ålderdomen. Liksom han i »Cirkeln»
genom själfva motivens art sammanknippade
de olika novellerna till ett helt, så har han
ock denna gång gjort det genom att i dem
alla belysa likartade ämnen: den gamle
som snart skall lämna lifvet. Strålarna
från döden som nalkas kasta öfver hans
gestalt ett skimmer, för hvilket vi
medvetet eller omedvetet böja oss i vördnad,
den vördnad för ålderdomen som annars
tyckes så i strid med alla vår tids
rationalistiska och framåtsträfvande tendenser. För
denna pietet har Siwertz ett starkt sinne.
Han ger alltid varma toner åt sin
skildring af människorna i all deras
skröplighet, han fattar det mänskliga däri och
vet att förlåta. Medkänslan, som knyter
släkte vid släkte, människa vid människa,
ljuder alltid hos honom stark, hans konst
har intet af den naturliga eller tillkämpade
likgiltighet, för hvilken lifvets öden bli
endast granna eller pikanta skådespel.
Och vänligt blickar han ock här på raden
af åldringar han för fram för oss: de som
intet verkligt lif lefvat utan sett sina dagar
förgå i lång, färglös rad, men nu i en
sista uppflammande dröm tro sig kunna
vinna något af det deras krafts dagar icke
skänkt dem, och andra åter, som med
ryggen rak eller böjd bära sin ungdoms
och sin mandoms handlingar som sitt lifs
tunga öde, tills de ändtligen få försvinna i
det stora mörkret. För dem alla har han
tillreds en blick, som fattar smärtan i deras
själ och skänker dem en försonande dager.
Två af dessa berättelser höja sig öfver
Siwertz tidigare noveller och ge »De gamla»
’ en märklig plats i den svenska
novellitte-raturen. Den ena är »Mälarbröderna».
Det är en stolt poesi öfver denna
herrgårdsnovell, där de fyra kamraterna med
styf-nade leder och glesnade hår i sitt lifs
aftondager fortsätta traditionerna från
muntrare, uppsluppnare tider. Ett storslaget
fynd är baron Patrik, den oförbrännlige
skämtaren och upptågsmakaren, som med
sådan oförändrad värdighet bär sitt
slaganfall, en af de gestalter som böra ha rätt
att lefva till sena tider. Det finnes kanske
ibland hos Siwertz en liten förkärlek för
motiv med litet instängd luft, där man har
en förnimmelse af att vara stängd inom
fyra väggar; här har den helt fläktats bort
af det friska draget från Mälaren, som
stryker fram genom berättelsen. Och nära
denna novell, om också icke alldeles på
jämnhöjd med den, står »Räddningsbåten»
med dess utsikt öfver ett på irrspår
kommet människoöde, den försupne, talanglöse
landsortsskådespelaren Antonius, som
slutligen tack vare några ynglingars idealistiskt
grymma förakt får stolthet nog att låta
hafvet sluta sig öfver sitt ömkliga,
verklig-hetslösa lif. Det mänskliga innehållet i dessa
berättelser är lika rikt som den
novellis-tiska formen i dem är fullödig. —
Närmast Siwertz i berättelsens allmänna
ton står Gustaf Ullman, låt så vara att de
två till läggning och lynne annars nog så
mycket skilja sig från hvarandra. I En
flickas ära är där något af samma sinne
för de rika enskildheterna och något af
samma varma medkänsla som Siwertz
visade. Men visserligen äger Ullman ännu
icke det mästerskap i berättarkonst Siwertz
besitter. Det är Rikas, tjänarinnans, spröda
och stolta charme som egentligen bär upp
berättelsen, och naturligt och enkelt växer
kärleken fram mellan henne och den en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
