Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - 1800-talets svenska språkforskning. Af Ruben G:son Berg. Med 10 bilder - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE SVENSK PROSAKONST
551
fattat en skolgrammatik. Otto von
Friesen har sysslat med runorna och våra
runstenar, utom andra nordiska arbeten. Bengt
Hesselman har skrifvit dialektologi. Elof
Hellqvist har behandlat 1600-talets
svenska och våra sjönamn samt andra ortnamn.
Theodor Hjelmqvist har i en rad stora
arbeten skildrat namn i öfverförd bemärkelse.
Karl Ljungstedt har skrifvit allmännyttiga
verk om positivismens språkuppfattning.
Bernhard Risberg är författare till vår
mest omfattande och intressanta metrik.
Olof Östergren har disputerat med den
första alhandlingen i svensk stilistik, åt
hvilken viktiga gren han ägnat sig.
Det är sålunda otvifvelaktigt en
mycket rik verksamhet som pågår och som
vi ha att glädjas åt. Men den sent på-
började utvecklingen behöfver tvifvelsutan
mycket god jordmån för att ej hämmas.
Den allmänna likgiltigheten för studiet af
vårt modersmål liksom för vården af detta
är ej att betvifla, men väl att beklaga.
Det torde knappast vara för mycket att
påstå, det filologer äro ’de minst
understödda af alla våra vetenskapsmän. Måtte
det nya århundrade, hvars första årtionde
redan gett en kvantitativt så rik skörd på
den svenska filologins fält, få se ett
allmännare deltagande för denna vetenskaps
sträfvanden ! Och måtte dessa bestämdare
än förut koncentrera sig på vårt
modersmål, särskildt i dess litterära gestaltning,
ty ingen gren hos denna forskning har
som denna hittills blifvit skjuten åt sidan
och är likväl så behöflig.
NYARE SVENSK PROSAKONST
AF GUNNAR CASTRÉN
II.
Carl R. af Ugglas: Den blå skuggan. Stockholm,
Albert Bonnier.
Sigfrid Siwertz: De gamla. Stockholm, Albert
Bonnier.
Gustaf Ullman: En flickas ära. Stockholm, Albert
Bonnier.
Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente.
Stockholm, Albert Bonnier.
Sven Lidman: Stensborg. Stockholm, Albert
Bonnier.
Ludvig Nordström: Herrar. Stockholm, Albert
Bonnier.
Gustaf Hellström: Snödroppen. Stockholm, Ljus.
Artur Möller: Nutidsmän. Stockholm, Albert
Bonnier.
Ode Balten: Döddansare. Malmö, Framtiden.
k STENEN öfver en grekisk
flickas graf står det inhugget: »Var
vid godt mod, Asteris! Många
ha gått före dig, många följa
efter dig; ingen är odödlig.» Där
inrymmes i grunden allt vi med visshet kunna
säga oss till tröst öfver döden. Men
allt efter tonfallet kan det få olika
innehåll och olika skiftning: det kan stämpla
döden som den store utjämnaren som gör
allas lotter lika, det kan framhäfva
tragedien i att dess blinda slump likgiltigt skall
förinta hvarje lif, det kan slutligen uttrycka
pessimistens bittra glädje öfver vissheten
att en gång förlossas från lifvet. Men hur
man än ser den, blir den dock alltid det
som ytterst ger lifvet dess belysning, och
endast den, hvars blick skarpt skönjer
lifvets begränsning, har kraft att af hvarje
dess ögonblick pressa allt det innehåll och
all den rikedom det gömmer.
Carl R. af Ugglas ger i sin novellbok
Den blå skuggan några variationer öfver
lifvets och dödens tema. Grubblande och
spörjande ser han på det, han söker sig
bort från de genomskinliga, koncisa ordens
fattiga banor för att i stället fånga det
outtalade och outtalbara, som likt lätta
dimslöjor i morgonen drifver öfver
människans sinne, då hon undrar öfver sitt
öde. Innerst i hvar och en af novellerna
ljuder spörsmålet: hvad är att lefva? hvem
har lefvat? — frågan hvars svar aldrig
kan ges i enkla formler utan blott i dunkla
aningar. I dem alla står en människa
ansikte mot ansikte med sitt lif och söker
väga dess innehåll: den blinde i »Den blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
