Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteraturkritik — konstkritik. Några ord i konstkritikens tjänst. Af A. Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
A. BÆCKSTRÖM
egen och konstnärernas synpunkt. Men kan
ske mest förvirrande har dock detta oklara
boskifte varit ur konstkritikens synpunkt.
Ty hur lätt uppstår icke vid all
konstkritik, mer eller mindre, ett egendomligt
blandspråk. Språken äro många, och hvarje
konstart har ju först och främst sin
tolkningsdialekt inom ordens värld, och
dessutom ha ju också orden själfva sin höga
konst, skönlitteraturen. Hopblandningen af
denna sista språkart, den litterära, och dess
specifika sätt att tänka med någon af
konstens tolkningsdialekter har dock alltid
varit den olyckligaste och städse visat tillbaka
på den djupaste missförståelsen af den
ifrågavarande konstens egenart.
Här lurar nämligen alltid, hvad
Nietzsche kallar »Wortverführung» — man
förföres att uppfatta cerebralt, att söka
förstå via ord ur litteraturens språk ett verk,
som helst talar sitt eget tysta idiom och
på sin höjd är åtkomligt i sin säregna
tolkningsdialekt. Det skulle vara som att,
med hufvudet fullt af uppmobiliserade
turkiska glosor, genom dessa envisas att vilja
förstå en man, som hänvänder sig till en
på spanska.
Det blefve utan tvifvel ett intressant
värf för en »konstfilolog» (för att låna ett
af de många salta orden i »Rembrandt als
Erzieher») att undersöka den mängd
af låneord, som vandrar dels mellan
litteraturspråket och de olika
tolkningsdialekterna, dels mellan dessa senare inbördes.
Det skulle bli liksom en jämförande
språkforskning inom estetiken. Men denne
»konstfilolog» måste naturligtvis dessutom vara
ett stycke modärn psyko-fysiolog, då han
ju samtidigt rör sig inom det sammansatta
kapitlet om våra sinnesatialogier.
Nödvändigt är nu emellertid, att
konst-kritici af alla fack ha klart för sig, att
ordens språk rymmer många språk, hvilka
det alls ej går an att godtyckligt beskatta,
att ett dåligt blandspråk är förvirrande
och därför farligt. Om kritiken framträder
i ett sådant dåligt blandspråk, skadas
visserligen ej konstverket i fråga själft (lika
litet som en dålig öfversättning från ett
främmande språk af ett litterärt verk
skadar själfva originalet); men publiken far
en falsk och förminskad uppfattning om
den skönhet, som finnes hos konstverket
(resp. originalspråket).
Är det därför önskvärdt, att en
konstkritiker i hvarje särskildt fall, utan någon som
helst brytning, talar den vederbörliga
tolkningsdialekten, ren och utan låneord? Nej,
naturligtvis ej; det blefve lika löjligt som
att höra akademisk normalprosa i
hvardags-samtal. Äfven inom konstkritik vore
språk-purism en öfverdrift, en ensidighet.
Önskvärdt är snarare, att konstkritici
forstode friheterna språkarterna emellan,
d. v. s. skapade sig sinne för ett godt
blandspråk.
Franska språket har ord, som i sin
oöfversättlighet ge en svensk en hel knippe
associationer; tyska språket äger ord, för
hvilka vi svenskar behöfva långa
omskrif-ningar för att ge dem en adekvat tolkning,
o. s. v. Och naturligtvis vice versa.
Ett godt samtalsspråk väjer därför ej
för låneord, men väljer bland dem. Och
väljer bland dem ur mer eller mindre medveten
synpunkt af allt samtalsspråks inre och
egentligaste medel: uttrycksfullhet samt rika
och hastiga, men framför allt sanna, i
åsyftad riktning verkande associationer.
Ett dåligt samtalsspråk blandar
okänsligt upp sig med låneord, som felaktigt
placeras och ofta felaktigt förstås. Låneord
med en splittrande, förströende verkan,
kanske rika på associationer, men då af en
haltande, dimmig eller rent af vilseledande art,
som också, i bästa fall, endast af slump
träffar rätt.
Likaledes konstkritiken.
Den skadas af ett dåligt blandspråk.
Den förtorkar i hvarje renodlad och
korrekt tolkningsdialekt.
Hvarje god konstkritiker bör vara lik
en god öfversättare, som, utom det språk,
till hvilket han öfversätter, dessutom
skickligt och känsligt vet att nyttja låneord ur
andra språk, allt i syfte att för publikens
räkning söka komma det på det främmande
språket sagda så nära, som det nu är
möjligt — efter den babyloniska
språkförbistringen.
All god konstkritik höfves ett godt
blandspråk, gärna rikt och uttrycksfullt,
men åt rätt håll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
