Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lyrik och epos. Af Anna Maria Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
anna maria roos
Den som i alla händelser icke kan
anklagas för att alltför ofta besvära
recensenterna är Hugo Gyllander. Det är åtskilliga
år sedan han senast utgaf en diktsamling.
Han har för öfrigt aldrig hört till de
diktare som haft turen — eller oturen? —
att vara på modet. Men är det så, som
en fransk kritiker påstått: att modet
oför-änderligen utväljer till sina gunstlingar dem
som icke skola bestå inför eftervärldens
dom, så fattar man godt att Hugo
Gyllander aldrig varit modern. Ty åtskilliga af
dessa dikter äro — jag tvekar icke att
säga det — sannskyldiga mästerverk. Så
t. ex. »Katten» med sin bittra sarkasm
gentemot den småvisa, allt nivellerande
»gna-garefilosofien», så »Råttfängaren i Hameln»
med sitt stolta sångartrots gentemot dem
som makten hafva i världsligt hänseende,
så »Ensam» med sin ödsligt fantastiska
skräckstämning, så »Ett porträtt» med sin
sällsamt gripande clair-obscur: en flod af
vekt, varmt ljus, som strömmar in i det
dystra dunklet af ett hjärtas kalla, skärande
förtviflan. Det är för öfrigt knappast
någon af dessa dikter som ej utmärker sig
för ett djuptänkt innehåll, en skälfvande
känsla — som till hälften döljer sig
bakom ironiens mask — och en öfverlägsen
form. Några af dem äga också i hög grad
den egenskap som engelsmännen kalla
»sug-gestiveness» : en enda rad i dem kan väcka
en ström af tankar och inre visioner.
Förträffliga äro de öfversättningar af Kipling,
som afsluta häftet. Den brittiske skalden
— med sin skärpa och pregnans i stil,
med sitt sträfva förakt för ynkligheten och
tarfligheten — skulle väl också näppeligen
kunnat finna en mer kongenial tolkare till
svenskt tungomål.
I Jane Gernandt-Claines nya
diktsamling är det, såsom af titeln framgår, ett
enda ämne som utgör grundtemat till de
mångskiftande variationerna. Åtskilliga af
dessa dikter hafva helleniska motiv: där
tona emot oss Nausikaas unga drömmar
om Odyssevs, Kalypsos heta, ångestfyllda
trånad till samme vidtbereste och
mång-beundrade hjälte, Ermias kärlek till den
vise Aristoteles och Sapfos klagan öfver
Faons köld. Någon forngrekisk tidsfärg
finner man knappast i dessa dikter — där
förekomma till och med uttryck som
afgjordt bryta emot tidsstämningen, såsom t. ex.
när det talas om Nausikaas »fru moder» —
men författarinnans mening har tydligen
icke varit att gifva några bilder ur gångna
tiders lif; skildringen af själfva känslanär
för henne allt. Och egentligen skulle
såväl Nausikaas som Kalypsos, såväl Ermias
som Sapfos utbrott af en känsla, som än
är vek och drömmande, än stormande och
lidelsefull, kunna sammanföras under den
gemensamma titeln: »Kvinnan till mannen» .
I syster Ingrid Persdotters längtande små
visor finnes däremot den tidsfärg, som man
saknar i de helleniska dikterna — den
mystiskt musikaliska medeltidsstämningen
ligger tydligen mera för skaldinnan än
antikens klara plastiska linjer. Och bland den
lilla Vadstena-nunnans sånger finnes det
ett par som tyckas mig tillhöra det allra
bästa fru Claine gifvit oss. Så den
förtjusande »Nu lyser sommarnatten» med
sina glidande rytmer och sin skära
drömstämning:
Nu lyser sommarnattens hvita stillhet
på klostrets hus,
och jag vill sluta ögat till och sofva
en sömn af ljus.
En sömn af ljus att leka för mitt öga
som sol på våg.
Jag är så trött, du älskade, att följa
min tankes tåg.
Ej spörja vill jag, icke grubbla längre
på tid som går.
Allt skall bli klarhet, du och jag och töcknet
i våra spår –
I några af dikterna stores emellertid
intrycket af formella svagheter. Att
begynna en jambisk versrad med en spondé
eller troké, det är ju något som anses
tilllätet, men när en dikt i annars obrutet
jambiskt versmått börjar — såsom i »Eviga
vågor» — med en alldeles
oregelbunden rad:
En sång sjunga vågorna att de mött
och så fortsätter:
den strand, som alla sorgsna hjärtan ana —
då tittar man ovillkorligen efter om det
finnes någon tryckfelslista.
Det finnes människor hvilka det afgjordt
klär att få några grå stänk i håret, enär
det förlänar deras utseende en distinktion
som det till äfventyrs icke förut i någon
högre grad röjt. Daniel Fallströms musa
har ansett sig böra pointera den
50-års-höstdagjämning som i detta jubileernas ti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
