Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lyrik och epos. Af Anna Maria Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyrik och epos
611
dehvarf knappast någon tillåtes obemärkt
passera, genom att anlägga ett litet drag
af vemod, hvilket onekligen är ganska
klädsamt. Skalden ser i en dikt »ett skepp
komma farande lastadt med» ungdom —
såsom det brukade heta i den gamla
sällskapsleken —, och han känner med tungt
hjärta att för honom är den tiden förbi,
då man drager »med vårens drömmar och
sång ombord» ut emot okända lockande
vidder. Det är en vacker dikt, och det
finnes bland dessa »Svalor» många vackra
dikter, fyllda af en stark, lefvande känsla
för naturen och af en form, som kan klinga
så melodiskt som till exempel i dessa rader:
Solens portar reglas.
Våra segel speglas
sagolika hvita i vår sommarsjö,
medan dansmusiken
klingar än från viken
från i dimma sjunket, fagert Applarö.
Blott undantagsvis är det man hos den
formsäkre författaren finner en vändning
så tung som denna:
Ännu svenskarna ej veta feghet utaf.
Varmt känd är dikten: »Vid dödens
port och lifvets», där det tonar en djupare
klang än kanske någonsin förut i skaldens
diktning. —
E. N. Söderbergs »Lyrik» innehåller
hufvudsakligen naturstämningar, fint och
känsligt formade och med en underton af
en harmoniskt-religiös lifsåskådning Den
skaldeindividualitet, som tecknar sig i dessa
dikter, är af ett slag som man stundom
hör betecknas som »gammalmodig». Men
det förhåller sig med det litterära modet
som med det hvilket råder inom den
kvinnliga klädedräkten: allt emellanåt
öfverraskas vi af att en gången tids mod hastigt
åter blir det gällande. Det är icke så
alldeles visst, att ej om ett decennium en del
nu som ultramoderna betecknade dikter
komma att förefalla betydligt mer
föråldrade än en diktning lik den föreliggande,
hvars känsla väl icke uttrycker sig med
någon stark originalitet, men som i
gengäld aldrig är krystad eller maniererad.
Också Mikael Lybeck har åt sin
diktsamling — ett urval af två decenniers
alstring — gifvit namnet »Lyrik». Såsom
naturligt är, finnas där åtskilliga uttryck
— öppna eller halft beslöjade — för den
stämning af dof och maktlös förtviflan
inför öfvervåldet, som i dessa tider måste
gripa hvarje Finlands son, som har någon
känsla för sitt fädernesland och någon
känsla för rättfärdighet. Af gammalt har
den finska poesiens styrka ansetts ligga i
dess förmåga att med få och enkla ord —
utan några stora gester — få fram
uttrycket af en stark och djup känsla. Mikael
Lybeck äger, också han, något af detta
den finländska lyrikens särmärke. Såväl
i de nationella dikterna som i de andra
möter man en känsla, hvilken i en
behärskad och fåordig form ger intryck af
äkthet och innerlighet. En dikt som särskildt
fäster sig i minnet är den sista — »Den
gamle» — med sin lugna, manliga
afslutning.
Inledningssången i Gustaf Ullmans
senaste dikthäfte, en invokation »till kustens
vår», är, synes det mig, något af det
vackraste han hittills gifvit oss; där är en klang
af storhet i dessa strofer till det haf och
den kust, som diktaren älskar, och i
sluttonerna skymtar liksom en fjärrsyn ut öfver
oändliga vidder. Efter den serie
förträffliga västkustskildringar — än af natur, än af
människor, alla gifna med en lefvande
intimitet — som med ofvannämnda dikt
inledts, följer en afdelning »Minnen och
aning», där några dikter äro ägnade åt
kärleken, andra — såsom »Till tre bröder»,
»Ett porträtt», »Till en invigd», m. fl. —
åt vänskapen. Det är de senare som äro
af det största intresset. »Till tre bröder»
är den dikt som vackrast och starkast
gifver stämningen af djupt känd samhörighet
emellan människor, hvilka enas genom
själsfrändskap och genom gemensamt
lidande. Det lidande, på hvilket här
hän-syftas, är känslan af att vara oförstådd och
hånad af hopen, därför att man är alltför
olik den. Här och där tränger sig
emellertid fram en ton, som påminner om att
stundom de, som i många hänseenden höja
sig öfver hopen, likväl i ett hänseende
röja en påfallande likhet med densamma,
nämligen genom en liflig själfuppskattning.
Så talar t. ex. »En ofvanför»:
»Hur måste vi ej våra själar muta
till fred för stund med hvad vi dock försmå.
Jag menar», fortfor han, *ui alltför goda,
med hågen outtömligt kärleksfulla —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
