Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jul. Af Erik Brate. Med 4 bilder af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jul
ifrigaste förfäktarne af denna lära, som
segrat vid kyrkomötet i Nicea 325 mot
Arius men vid århundradets midt åter
låg under för arianerna, af hvilka
Libe-rius blef bannlyst 355. Från den nya
lärans synpunkt var det ju genom
födelsen, som Kristus uppenbarade sin
gudom, om detta ock till yttermera visso
skedde vid dopet; epifania-festen borde
alltså fortfarande firas, men Jesu
födelsedag om möjligt erhålla än större glans.
För att födelsedagsfesten skulle kunna
framgångsrikt täfla med epifania-festen,
borde den firas före denna, och
Libe-rius förlade den till 25 dec., på hvilken
dag redan de hedniska romarne firade
födelsedagen för den obesegrade solen
(Sol invictus), som på denna dag ansågs
vända sitt lopp för att åter låta
nordliga trakter bli delaktiga af sina gåfvor.
Äfven från den synpunkten gjorde alltså
Liberius ett klokt val af högtidsdag,
att han därvid lyckades gifva de
hedniska medborgarnes solfest kristligt
innehåll : Kristus var de kristnes obesegrade
sol.
Det från Rom utgångna firandet af
Kristi födelse d. 25 dec. antogs efter
hand af nästan hela kristna kyrkan —
de armeniska kristne lära dock ännu
fasthålla 6 jan. — och denna sed rådde
alltså äfven i England, då Hakon gode
där fostrades i kristen tro hos konung
Ethelstan, hvaraf han fick tillnamnet
Adalstensfostre. Hakon godes ändring
af juldagen innebär alltså blott samma
åtgärd, som af påfven Liberius företogs
i Rom 354 och efterföljdes i
Konstantinopel 379. Den nordiska hedna
julhögtiden skulle sålunda hafva ägt bestånd
omkring 600 år.
Sannolikt äga vi ett vittnesbörd om
denna hedniska julfest i norden i den
berättelse om en fest till solens ära här
i norden i mycket gammal tid, som
meddelas af den grekiske författaren Proko-
629
pius, som dog kort efter 562 e. Kr. Han
berättar, att när invånarne i Tule varit
utan sol i 35 dagar, brukade de skicka
spejare upp på fjällens toppar för att
se efter, om solen snart skulle återvända.
När solen hade blifvit sedd, bådades
öfverallt, att inom fem dagar ljuset skulle
räcka dalarnes botten. Då uppstod stor
glädje, och årets största fest firades.
Ty ehuru samma händelse ägde rum
hvarje är, voro kanske, förmodar
Pro-kopius, invånarne på de norska öarne
rädda för att det kunde inträffa, att
solen icke skulle komma tillbaka.
Tille * påpekar, att vintersolståndet
på 500-talet var 19 dec. och mot slutet
däraf 18 dec. och att en period af 40
dagar, som solen var under horisonten,
alltså skulle sträcka sig från 29 nov.
till 8 jan. Feilberg anmärker, att en
35 dygns natt inträffar i Tromsö-trakten
och att de fester, som Prokopius
omtalar, alltså väl måste hafva hållits af
något lapskt folk, samt betonar
svårigheten för naturfolk att fastställa kortaste
dagen samt att det är otänkbart, att
man håller fest för den sol, man ser så
litet till.
Det är svårt att något afgöra i ett
så fornt spörsmål. Festen har
emellertid, som O. Montelius** framhåller, icke
ägt rum vid vintersolståndet utan kort
före vintermörkrets slut. Dess tidpunkt
passar därför icke illa tillhopa med den
hedniska julen i norden, som, enligt hvad
ofvan antagits, då skulle vara ett par
sekel gammal och just var en ljusfest.
Måhända föreligger alltså dock i
Prokopius’ berättelse en form af denna
ljusfest på nordliga breddgrader och en
upplysning, huru den ängdens folk omtydde
den ursprungliga kristna festen.
Sydligare i Skandinavien, där solen aldrig
* Yule and Christmas s. 179.
** Midvinterns solfest, s. 69 i Svenska
forn-minnesför. tidskr. IX fi 893).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
