Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jul. Af Erik Brate. Med 4 bilder af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 erik bråte
någon dag är under horisonten, kunna
ju formerna hafva varit andra, om ock
syftet att fira solens växande styrka
varit detsamma. Montelius’ uppfattning
af den fornnordiska julen som en fest
för det nya årets sol är alltså alldeles
riktig; denna fest är blott icke
ursprunglig utan en efterbildning af den kristna
epifaniahelgen. Då denna helg tillika
bestämde tiden för den hedniska julen,
försvinner det egendomliga uti att festen
icke förlades till en tid, då solen
tydligare visade sin makt genom att snö och
isar smälte och blad och blommor
kallades till lif.
Det är tre författare som på senare
tid särskildt gjort julen och dess
sedvänjor till föremål för sin behandling:
A. Tille, Geschichte der deutschen
Weih-nacht, 1893 och Yule and Christmas
London 1899, G. Bilfinger,
Untersuch-ungen über die Zeitrechnung der alten
Germanen II. Das germanische Julfest,
Stuttgart 1901, och H. Feilberg, Jul I, II,
Köbenhavn 1904. Hos dem alla finnes
värdefullt material till frågans bedömande,
men Tilles och Bilfingers lärdom och
skarpsinne har förtjänsten att hafva
skaffat »klarhet öfver de trådar, som knyta
nutid till forntid», såsom Feilberg dömer,
hvilken tillgodogör sig deras resultat
men modifierar dem genom bevisning
från det område, hvarmed han mer än
de flesta är förtrogen: folktro och
folksed. Det är dessa tre författare, som
jag har att tacka för mina flesta
sakuppgifter, och det är den uppfattning,
som framgått ur deras behandling af
frågan, som jag här vill framlägga.
I forntidens hedna Rom var jultiden
liksom hos oss en festtid. Den 17 dec.
firades saturnalierna, som af Augustus
utsträcktes till tre, af Caligula till fem
dagar, hvilka båda åtgärder endast voro
eftergifter för folkets nöjesbehof, som
på egen hand redan verkställt en än
längre utsträckning. Den 25 dec. kom
Solens förut nämnda födelsedagsfest,
firad med processioner och offentliga
spel, och efter några få mellandagar
nyårsdagen, Kalendæ Januariæ, hvilken
liksom saturnalierna firades med
uppsluppen glädje.
Vid saturnalierna stod samhällslifvet
stilla, ingen blef straffad, slafvarne buro
fria mäns dräkt och sutto till bords med
sina herrar, som påtogo slafdräkt och
passade upp vid bordet och funno sig
i att kastas i kallt vatten eller sotas i
ansiktet, om de gjorde sig skyldiga till
något fel. Slafvarne hade fullständig
yttrandefrihet, och husbönderna fingo
hålla till godo med all galla, som
samlats under årets lopp. Folk gick omkring
med svärtade ansikten under allehanda
upptåg. De rika höllo gästabud, man
roade sig med tärningspel, tärningarna
bestämde, hvem som skulle bli
dryckes-konung, och gästerna måste åtlyda alla
dennes befallningar, som gingo ut på
dylikt, som hos oss ålägges vid
pantlekar. Barnen _ fingo gåfvor af brokiga
vaxljus, djur af bakverk och små
ler-bilder af gudar eller människor.
Många drag har nyårsfesten
gemensamma med saturnalierna, som den
måhända med tiden ersatte. Det är en
hednisk sofist och retor Libanius på
300-talet, kejsar Julianus’ vän och lärare,
som i ett par skoltal efterlämnat de
fylligaste underrättelserna om nyårsfesten,
och då han framställer denna som
enastående föremål för människornas
trängtan under året, kunna svårligen på hans
tid saturnalierna hafva firats så kort förut
med samma yttringar af glädje.
Ytterligare upplysningar om nyårsfesten
vinnas genom vissa kyrkolärares
predikningar mot det ofog, som i deras ögon
de festfirande bedrefvo. Äfven vid
nyårsfesten rådde likhet mellan husbönder
och slafvar, och den strängaste lärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
