Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jul. Af Erik Brate. Med 4 bilder af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
erik bråte
hade åtrå att åter få besöka, och så
bjöd man dem hålla till godo med hvad
man hade, och åter aflägsna sig, när de
tillfredsställt sitt behof af mat och värme.
Både från Sverge och Norge förtäljes om
de dödas besök i sina gamla hem. Först
besöka de badstugan, hvarför det tillses,
att dess värme icke gått bort, så
samlas de i stugan, där julbrasan flammar
och bordet står dukadt med tända ljus
och en julahög med limpor, vörtbröd,
honungskakor, gorån, kringlor, en julost
och öfverst julegalten och vid sidan en
kanna med »änglaöl», hvilket allt fick
stå till trettondagen, »farängladagen».
I Norge kallas ölet »drøvöl», hvilket
uttryckligen hänvisar på de döda, då
det fornnorska draugr betyder »död
man». De lefvande få hålla sig ur
vägen för att ej störa de döda. Ofta
anses de döda närvara vid de lefvandes
måltid, vid jul får man icke taga upp,
hvad som faller på golfvet, ty det hör
de döda till. På Island var det länge
sed, att husmödrarna tände ljus
öfverallt, öppnade alla dörrar och så gingo
omkring i huset och sade: »Stanna här
ni, som stanna vilja! Kom ni, som
komma vilja! Gå bort ni, som gå vilja!
Vålla blott icke mig och de mina men!»
Äfven från antiken talas om seden
att låta ett dukadt bord stå hela
nyårsnatten för öfvernaturliga väsen, af hvilka
man väntade välgång under det ingångna
året, från Frankrike detsamma om vissa
icke närmare angifna nätter, och de
väntade gästerna kallas »dominæ» (fruar)
och deras förerska Diana, Herodias eller
Abundia Satia, emedan de förläna
öfverflöd och mättnad, och i Tyskland sägas
de vara anförda af domina Berchta,
hvarför detta bord brukar kallas
Berchten-tisch.
Det kan knappt betviflas, att denna
folksed är samma gästabud för de döda
som i de nordiska länderna, man har
endast glömt, hvilken seden gällde,
sedan de döda fingo andra, särskilda
högtidsdagar: hos de hedna romarne flera,
hos de kristna alla själars dag, d. 2
nov.
Det är ju möjligt, att äfven denna
julsed vandrat söderifrån, liksom öfriga
nyårsbruk, men om så är, har den
sammansmält med inhemska sedvänjor för
samma syfte, ty de aflidnes dyrkan är
ett uråldrigt slag af religion, som måste
förutsättas redan på vårt folks äldsta
kulturstadium.
Under nordisk hednatid höllos offer
till alfer (isl. alfablöt) och diser (isl.
disa-blöt), och mytologerna hafva länge
insett, att dessa väsen varit de döda som
gä igen; i en Eddasång växla uttrycken
diser och döda kvinnor för samma
företeelse, och ordet dis synes, till och med
ursprungligen betyda »gengångerska».
Hvilka dessa gengångerskor voro,
förklarar säkerligen ett mycket omstridt
forn-engelskt ord och vinner själft på samma
gång förklaring. Beda Venerabilis (f. 674,
d. 735), den berömde teologen och engelska
historieskrifningens fader, som vunnit
särskild ryktbarhet genom sina förtjänster
om tidräkningen, säger i sin skrift om
anglernas månader bl. a. följande om
de angliska folken före hans tid: »De
började året med 25 dec. på den dag, då
vi nu fira Herrens födelsedag, och själfva
natten, som nu är helig för oss, kallade
de då med ett hedniskt ord Modraneht,
d. v. s. mödrarnas natt, såsom vi
förmoda, på grund af de ceremonier, som
de vakande utförde under densamma».
Sambandet med de »fruar», af hvilkas
besök fransmännen väntade öfverflöd och
mättnad, och med de gengångerskor, åt
hvilka de nordiska folken blotade, är
påtagligt; folktron har så tillvida varit
sig i alla Europas länder lika, men det
fornengelska ordet betecknar dessa
gäster från hinsidan grafven som mödrar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
