Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Julskymning. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
maria jouvin
raskningen. En urgammal mörk gård med
grå väggar och med torftak, där
förgätmigej och vildnejlika om somrarna växa
i vild yppighet. Osynlig från trakten
omkring ligger den uppe på kullen, väl
skyld, från hvilket håll man än kommer,
af höga syrenhäckar och lummiga träd,
och luffare och stiglöpare finna den blott
af tankspriddhet eller af en händelse.
På denna bergsmansgård bodde en
släkt med mycket gammalt blod, blod
som man på intet vis ville ha utspädt.
Gifte de sig — som någon gång hände —
utom ätten, gjorde de blott sådana
giften som ökade släktens heder. Då får
man en dag veta genom en man, som
gör arkivstudier i den gamla kyrkan,
att stamfadern gjort rusttjänst under
Sten Sture, och ett gammal gulnadt
sköl-debref bevisar att släkten adlats under
Gustaf Vasa; när ett gammalt rostigt
drabbtyg med sköldebrefvets vapen,
måladt i färger på kyrassen, framdrages ur
kyrkans grafkällare — är man färdig
med sig själf och med grannarna i den
omgifvande trakten. Men därförinnan
har ett urbota gifte ägt rum, då den
nuvarande husbonden gifte sig med pigan
i huset, en finnfiicka från Värmlands
finnskogar. Det sägs att hon var af
tattaresläkt, och trollkunnig. I alla fall
var hon tillräckligt vacker för att den
ende gårdsonen skulle förälska sig uti
henne, och då hennes tillstånd ej längre
kunde döljas, och då hon hade
äktenskapslöfte — svart på hvitt — vågade
den ensamma husmodern ej annat än att
ge vika. Genom gårdens afskilda läge
doldes skandalen, man tog en ny piga
från en helt annan trakt, och fästmön
blef en aflägsen släkting af familjens
värmlandsgren, och bröllopet firades i
— pä grund af sjukdom —
underlättande enslighet. I detta äktenskap blef
det många barn; barn som ej ville hålla
sig hemma vid knutarna. De vanbör-
dades på ett sorgligt sätt, kunde ej
förmås att bruka hemmets jord, voro
likgiltiga för adelskapet och för
skölde-brefvet, som i prydlig ram intog
hedersplatsen i helgdagsrummet, och reste
ut till Amerika för att komma undan
föräldrarnas myndighet och kraf på
lefverne efter ättens häfd. Endast två af
döttrarna stannade, bundna af moderns
vilja. Och så yngsta sonen, klen till
förståndet, men med krafter som en
björn.
Hon — modern, den främmande
kvinnan, som med våld tvingat sig in i
familjen och satt nya, underliga kvistar på
det gamla trädet — blef den som
hårdast höll på släktens traditioner.
Ensligheten var stor på Granhyttan,
och kom någon gång någon
främmande kände man sig efter ett sådant
besök liksom afklädd, ty man hade visat
lynnesstämningar, som aldrig annars
fingo uttryck. Släpper man sig sålunda
lös — om än ytterst sällan — så är
det troligt, att det någon gång inträffar
ett tillfälle, då man alldeles tappar
tyglarna öfver sig själf. — Ofta kom
emellertid prästen, en gammal, ständigt
snusande kaplan, som spillde högar af snus
på de hvitskurade golfven och på de
prydliga, hvita öfverdragen. Han var
traktens enda ståndsperson och som
sådan alltid välkommen. Och han kom
gärna. Prästbordet kunde inte
tillnärmelsevis bjuda på sådan mat, som man
fick på Granhyttan, och Anna
Eskilsons humleöl var oupphinneligt i styrka
som i smak. Och — kaplanen var den
ende på trakten som kunde tänkas som
måg i huset. Prästgården var
visserligen liten, prästgället mycket fattigt, och
det undermåliga prebendet bjöd herr
pastorn att med egen hand taga sitt
dagliga bröd ur skog och mark; i alla
fall — han var den enda som ansågs vär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
