Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6jo
OTTO SYLWAN
Olof Dalin har på senaste tiden blifvit
öfverbevisad om att hafva bedrifvit ett
mycket obekymradt fribyteri med litterära
motiv, men hans rykte har just inte lidit
af dessa upptäckter. Böök betonar här
hans förtjänster som folklifsskildrare och
karaktäriserar honom därjämte såsom den
förste i raden af Stockholmsjournalisterna
på 1700-talet.*
Sina teckningar af dessa inleder Böök
med några både roliga och spirituella sidor
om njutningen af att läsa gamla tidningar:
vi lefva med i ögonblickets lif i förflutna
dagar, och på samma gång »betrakta vi
skådeplatsen med den lugna rättvisa,
hvarmed vår Herre beskådar sin värld — han
själf är den upphöjde, som ser själfva nuet
som historia och historien som ett nu.»
Titeln Stockholmsjournalist kan man
tillägga nästan alla våra främsta
skriftställare på 1700-talet. Till dem hör
visserligen icke den, som Böök här med största
utförlighet dröjer vid, Anders Berch. Blott
halftannat år, juli 1768 till december 1769,
fick han utgifva sin lilla veckoskrift Posten;
den 15 januari 1770 afled han, ännu helt
ung. Men ett godt arbete hade han då
gjort, såsom jag af eget tidigare sysslande
med honom kan intyga. Böök har nu i
sin bok starkare och mångsidigare belyst
hans insats, och det med full rätt. Jag
skulle till och med vilja ytterligare
understryka hans betydelse som en värdefull
kulturell typ. I själfva verket finns det ingen
svensk, vid hvilken man mera erinras om
den skandinaviska upplysningens
stormästare, Ludvig Holberg. Någon jämförelse
är det här inte fråga om. Berch
saknade ej blott den store norrbaggens
vidsträckta kunskaper och djupa lifserfarenhet,
utan framförallt hans öfverlägsna festivitas.
Men i själfva grunduppfattningen framträder
onekligen en stor likhet. Med Holbergs
lärjungar, Soranerna**, kan Berch väl
uthärda en jämförelse. I Danmark kunna
äfven annars representanter för denna typ
påträffas, medan Postens utgifvare står skä-
* På tal om Dalin begagnar jag tillfället
anmärka, att då Lamm uppvisat huru Svenska Friheten
är afhängig af Voltaires Henriade, så bör å andra
sidan betonas, att diktens hela typ såsom
allegoriskt-didaktiskt epos sätter den i rad med Stjernhjelms
Herkules.
** Lektorerna vid den af Holberg upprättade
akade m en i Sorö.
ligen ensam i Sverige. Här slukade
politiken hufvudparten af intresset; vid sidan
däraf kunde man väl ock ifra för ekonomi
och naturvetenskap, uppfostran och
vitterhet, men på vissa ställen i Posten
förnimmes jämväl, såsom Böök påpekar, en
upplysnings-entusiasm med humanistisk prägel,
hvilken är kärnan i det Holbergska arfvet
och ett grundelement i dansk kultur. Hos
oss är det först med 1790-talet, med
inflytandet från den tyska idealismen, som
något motsvarande inslag af kraftigare art
förmärkes.
Till sist den tyngst vägande uppsatsen
i denna bok, afhandlingen om
»Stagnelius-figuren». Förf. har lyckats finna en
hittills obeaktad samtida skildring af skalden
uti en kort efter dennes död utgifven
roman, en skildring som visserligen inte är
någon första rangs källa, men som dock
med försiktighet begagnad ger ett och
annat bidrag till den traditionella bilden.
Någon utförlig biografi af Stagnelius låter
sig i alla fall inte skrifva på grundval af
det föreliggande materialet, och det är
föga hopp om att framtiden skall öka detta.
Hvad Böök här främst velat belysa är
skaldens erotik och hans filosofi och
sammanhanget dem emellan. Om
»Amanda-pro-blemet» lyder domen kategoriskt: det
existerar icke, — en sats som kan beläggas
med skaldens egna ord i en elegi; icke
en, utan alla kvinnor har han älskat:
»Hvarje gungande barm i mitt hjärta väcker
begären. 3
Någon inskränkning tål dock detta
yttrande, såsom förf. längre fram medger.
Stagnelius har verkligen haft ett
ungdomstycke, om ock ej djupt eller
långvarigt, Constance Magnét, som själf inte visste
af, att hon var hans föremål. Just därför
att aldrig något närmande ägde rum, kunde
hon idealiseras och ge gestalt åt hans
drömda Amanda, symbolen för hans högre
trängtan. Parallellen med Dantes Beatrice
är slående i flere afseenden.
Med fast och säker hand drar Böök
upp konturerna af Stagnelius’ gestalt och
ger äfven antydningar till en litterär
karakteristik. Det finns också grundadt hopp,
att vi en gång af honom skola få en
utförlig värdering af skalden.
De betydande egenskaper, som redan
beredt doc. Böök en af de allra främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
