Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uppvaknandet. Af Hildur Brettner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPVAKNANDET
Af HILDUR BRETTNER
lAN VAR ENGELSMAN och
en man som rest mycket. Han
hade sett världens alla länder.
Nu hade han kommit till den
lilla svenska badorten. Han kunde
knappast säga sig själf hvarför har stannade där.
Han lefde nästan helt skild från
människorna, och själfva platsen hade
ingenting som fänglade honom. Där var ett
societetshus, en restaurant, stora, stillösa,
såpfärgade strandhotell och små villor
och hus hopträngda efter små smala
gator. Men från allt detta ledde vägen
ut till ett landskap, som icke liknade
något, han sett förut. Det var endast
klippor. Han kunde gå långa sträckor,
vägen ledde ständigt fram öfver
detsamma, det var som om ett haf i
uppror stelnat i granit. Men då han gått
långt var han framme vid hafvet. Där
stupade klipporna branta ned, och vid
horisonten gick himmel och vatten
samman i ett blått dis.
Det var inte många af badgästerna
som gingo så långt bort. Därför fick
han oftast sitta där ensam. Det var
i dessa ensamma stunder han lärt sig
älska det underliga landskapet med
det lefvande och det döda hafvet. Han
gick dit ut på förmiddagarna, då
solen stod högt och vattnet lekte
Ord och Bild, 20:e årg.
och blänkte och klipporna gnistrade
som sållade med juveler. Och i
solnedgången, då allt hafvets glitter
samlat sig i en gyllene väg mot solen
och klipporna släckte sina ljus
allteftersom solen sjönk. Det var ett landskap
som passade honom, ett landskap som
icke gjorde några frågor.
Han hade varit där tre veckor, då
han började tänka på att resa. Men
han hade svårt att bestämma sig. Han
log för sig själf, då han erkände, att
det inte endast var klipporna som höll
honom kvar. Det var så, att han hvarje
morgon brukat möta en ung flicka, då
han gick ned till frukosten. Ibland
hade de sedan gått tillsammans öfver
klipporna ut till hafvet. Då hon gick
bredvid honom, hade han gått och
undrat hvad hon liknade. En målning af
Watteau, en liten rococodam, som man
plockat af snibblif och rödklackade skor
och iklädt nittonhundratalsdräkt,
Hennes ansikte var mjukt och linierent med
ett par stora mörka ögon. Han hade
fäst sig vid henne som vid ett älskligt
barn, öfver hvars väg man önskar goda
makters hägn. Men då han börjat tänka på
att resa, hade han känt, att han skulle
komma att sakna henne. Och så, utan att
analysera sin känsla, hade han uppskjutit sin
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
