Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gustaf Fröding: Efterskörd. Af Olof Rabenius. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF fröding: EFTERSKÖRD
11 i
kännelsekväden — den Frödingska poesins
skilda ämneskretsar — äro i större eller
mindre omfång indragna i denna samling. Där
klinga toner af trots och svärmeri, af
grubbel och dröm, af humor och skalkaktighet,
och med raskt öfverfarande hand spelar
skalden upp hela sin känsloskala.
Det tjänar emellertid ingenting till att
förneka, att dessa dikter, på få undantag
när, ställas i skuggan af sin upphofsmans
föregående produktion, och att de äldre
dikterna med sin färgglans och
klangskönhet vid en jämförelse låta dem framstå
som underlägsna. En stor skald är som
bekant sin egen farligaste medtäflare, och
ofrivilligt bedömer man hans alster efter
den höga måttstock, han själf med sina
bästa verk gifvit i ens hand. Det faller
då i ögonen, att dessa öfverblifna och
ursprungligen af skalden själf uteslutna dikter
icke nå hans skapandes höjdlinje, så visst
som den höstliga efterskörden, med hvilken
bild han ju själf betecknar sin samling, är
af en blekare grönska och saftlösare växt
än den solmättade fullskörden. Å en annan
sida må icke glömmas, att allt i en
betydande författares produktion är af
intresse och att hans mindre tungvägande
skrifter, äfven om de ej höja hans
diktnings värde, dock utfylla och förtydliga
hans andliga drag. Hvad som objektivt
taget icke är så märkvärdigt, har i detta
fall alltid sin psykologiska betydelse. Och
hvad Fröding beträffar, skall, sedan
ofvanstående reservation gjorts, villigt erkännas,
att hans Efterskörd innehåller ett knippe
ypperliga dikter.
I de äldsta dikterna, som inleda
samlingen, har Fröding ej helt funnit sin
originalitet utan ansluter sig, som han själf
påpekar i noterna, än till Rydberg, än till
Snoilsky, om ock den säkra formkonsten
låter ana den blifvande mästaren. En
grupp juldikter från 8o-talet skildra dels
under nordisk naturstämning midvinterfästen
och upprulla dels det världshistoriska
skådespelet af Kristi framträdande på jorden.
Litet torrt och läromässigt förkunnar
skalden här kristendomens rent mänskliga lära
och bekänner sin tro på dess framtidsmakt.
Andra dikter uttrycka frihetstrots och vända
sig mot dyrkan af förlegade gudar, så
»Uppror» och »I Rom och Uppsala», som
sammanställer den moderna tidens falska
idoler, sådana de firas i de officiella festtalen,
med de aftynade olympiska gudarna,
hvilkas lif intet cæsariskt maktspråk kunde
upprätthålla.
En mäktig fornnordisk ande har
skalden frambesvurit i den virtuosmässigt
allit-tererade »Hvit hvilar snön» och den
dunkelt visionära »Hvarthän går viking ur
hög». Bibliska fantasier äro »Visdom»,
hvari ett folkviseartadt omkväde på ett
effektfullt sätt afslutar hvarje strof —
Drottningen af Söderlanden
färdas genom ökensanden
— hvad är guld och pärlor mot visdom —
och »Allt längre i djupen jag fördes»,
som är en drömsyn ifrån Hades. Till
ädelstenarna i Frödings diktning hör
onekligen den redan i äldre upplagor
förekommande »Sigurd Torsalafar». som med en
betagande språkmelodi ger en gripande
fornbild. Den andra historiska dikten i
samlingen »Intet krut» förtjänar också
särskildt att framhållas. Den skildrar i
präktiga, lättglidande strofer ett möte på
hafvet mellan Tordenskiolds flaggskepp
och ett svenskt fartyg, hvilka ärna gå till
strids mot hvarandra, men då krutförrådet
å ömse sidor tagit slut i stället hälsa
hvarandra med hurrarop; mellan drabbningarna
ha fienderna fått tillfälle att betyga
hvarandra sin mänskliga aktning. Episoden
må i verkligheten ha inträffat eller ej,
Fröding har i hvarje fall däraf fått motiv till
en liffull och målande dikt.
Plötsligt dundrar från fregatten
sjufaldt ett hurra! och hundra
svenskar svänga högt med hatten:
»lefve Wessels land, hurra!»
Från det norska däcket dundra
hundra stämmors svar: hurra!
Blott en enda svallvåg välte
nu emellan bägge däcken.
Hafvets gunstling, Norges hjälte
stod med bägaren i hand:
»Hit med vin och det på fläcken!
I.efve Karl den tolftes land!»
Med kärleksfull humor har Fröding i
»Den gamle professorn» hugfäst minnet af
gamle Svedelius, den ende för hvilken
han under sin Uppsalatid tenterat, och
under masken af ärkebiskop Jöns
uppträder i en annan dikt den mäktige prelaten
A. N. Sundberg, lätt gisslad af skalden.
I några folklifsdikter får han tillfälle att
visa prof på sin talang som förädlad
bond-komiker och på sin uppsluppna tekniska
bravur. De på landsmål skrifna »Kalle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
