Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gustaf Fröding: Efterskörd. Af Olof Rabenius. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 12
OLOF RABENIUS
Gla mä sola» och »Han å ho» vefva upp
lekfulla och lustiga rimmerier, sådana vi
känna ifrån »Räggler och Paschaser», och
kostlig i all sin hemskhet är »Gamle
grefvinna pä Gampertin», som till sist för
sin snålhets och elakhets skull hämtades
af Hin Onde själf. Med bred och
folkligt stämd humor är här en gammal
värmländsk folksägen, som assimilerats till en
bestämd historisk person, utmålad. I
»kappåkning», ett formellt praktstycke, möter man
en af dråplig komik färgad bondeskildring.
Sin onomatopoetiska ljudhärmningsförmåga
uppenbarar skalden i »Fågelkvitter», hvilken
dikt är som gjord af idel flax och pip.
En fantasi af luftig fägring och skir
stämningsdager, som ju Fröding gjutit kring så
många af sina finaste dikter, är den på
norska skrifna sChrysantemum», hvilken
verkar som ett lätt andedrag af blomsterdoft,
och af hans kärlekssvärmeri fa vi några
glimtar i den skälmska »Lycksalighetens ö»
och »Sol och pannkaka», hvari skalden
från öfverspänd romantik flyttar sitt ideal
till idyllisk hvardagstrefnad. Ett par
mästerliga öfversättningar, den ena från Byron,
den andra från Chamisso, hvilka först
framträdde i Ord och Bild 1892, ingå också i
samlingen. Två små dikter, som öppna
en förnyad inblick i Frödings innersta
väsen, måste till sist särskildt framhäfvas.
Den ena lyder så:
Skumögdt i mörkret vi trefva.
Dräpa sig själf är att lefva,
håll den du hatar kär,
var den du icke är,
gör det du icke kan,
varder du man!
Här ha vi i orakelmässigt sammanträngd
och mystisk form ett uttryck för det
grubbel och den tankestrid, vi känna från
Frödings föregående diktning, och hvarom
han lämnat ett bestående vittnesbörd i
sina bästa Gralsånger. Den kanske
djupast lyriska och personligaste dikten i
hela samlingen är emellertid den
vemods-dränkta »Gif lif och grönska», hvari
skalden under en symbol af enkel skönhet
biktar sin pina och sitt resignerade hopp
och som man i tankarna gärna närmar
till den innerliga lilla sången »Vårens
vindar äro ljufva» i »Nytt och gammalt».
De flesta af dikterna har skalden
försett med anmärkningar, hvari han
upplysande och kritiserande berör deras tanke-
innehåll och konstnärliga form. Utan
ett spår af själfförhäfvelse, med en
blygsamhet som rädes att framhålla några
förtjänster men är så mycket ifrigare att
betona både verkliga och förmenta fel,
kommenterar den store skalden här sina alster,
och med den anspråkslöshet, som utmärkte
en Tegnér, tyckes han betrakta sitt verk.
Denna ädla, flärdfria ödmjukhet är i
sanning hjärterörande, och om dikterna
häntyda på hans poetiska storhet, så
öfvertyga oss de små noterna om hans genom
lifvets luttringar vunna moraliska storhet.
Den andra delen af »Efterskörd»
innehåller prosastycken af olika slag, bland
hvilka åtskilliga förut offentliggjorts i
broschyrform, så Burns i Verdandis
småskrifter och Heidenstam m. fl. i
»Grill-fängerier». De utgöras dels af novellistiska
skizzer, dels af kritiska artiklar, dels af
halfvetenskapliga uppsatser, hvartill komma
några uttalanden i dagsfrågor. Frödings
prosa har ej någon med hans poesi
jämförlig charme; den är iklädd
hvardagsdräkt och vinnlägger sig om enkla och
okonstlade uttrycksmedel. Att Fröding
var en genomkultiverad man ger hans
skaldskap noga tillkänna, men först af
dessa prosastycken fås en riktig
föreställning om hans rika bildning och hans
mångsidiga intressen. Naturligen utvidga
de också vår kännedom om hans åsikter
och idéer, liksom de oförtydbart upplysa
oss om hans skarpa iakttagelse och hans
själfständiga omdöme. Jag framhåller det som
synes mig värdefullast i hans prosaiska
produktion.
Vi påträffa då först skizzen »Fångar»,
som meddelar skaldens intryck från ett
sanatorium och leder de nervsjukas liksom
öfriga förkomna individers naturliga
härkomst från Nimrod. Det öfverhandtagande
åkerbruket har i senare tid hindrat
utöfningen af jakt och de fria ströftågen i
skog och mark, men äfventyrslusten sitter
hos jägarättlingarna kvar i blodet och
bestämmer hela deras själslif. »Allt, som
de kalla geni, fantasi, brottslighet, vanvett,
nervositet, det är alltsammans ett släktdrag
eller rättare sagdt följderna af en
släktegenskap, som icke passar ihop med
omgifningen och den påtvungna utvecklingen.»
Idén är, som man hör, ganska sinnrik och
dessutom lyckligt infogad inom den
novellistiska ramen. En antropologisk studie af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
