Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
123
revolutionen kommit till samma resultat
angående den store svenske konungen som
den franske historikern Michelet skulle
komma till något mer än ett halft sekel efteråt,
att Gustaf Adolf var den enda verkligt
ädla personligheten bland trettioåriga
krigets alla brottslingsnaturer och tvetydiga
existenser. I Wallensteins sammansatta
tragiska personlighet fick skalden en typ,
som 1799, då trilogien hade sin
urpremiär i Weimar, började få nytt aktuellt
intresse. Då man såg Wallenstein, »des
Glückes Abenteuerlicher Sohn», tänkte man
på den general, som allas blickar sökte,
Buonaparte, hvilken om ett par månader
själf— från republikansk synpunkt —
»skulle spränga pliktens bud och rycka till sig
händelsernas roder».
Schiller själf talar i prologen om den
skickelsedigra tiden, »wo wir den Kampf
gewaltigen Naturen um ein bedeutend Ziel
vor Augen seh’n» och säger, att konsten
måste försöka sig på en högre flykt, »soll
nicht des Lebens Btihne sie beschämen».
Det är herr Gunnar Klintbergs
lefvande intresse för den stora, dramatiska
konsten man har att tacka för den sceniska
utarbetningen, för hufvudrollens utförande
och kanske också för att själfva
uppförandet kom till stånd.
Kunde ej den svenska bildade
allmänheten se klassiska pjäser på samma sätt
som deras jämställda i England gå i
kyrkan? D. v. s. utan missklädande
knorrande, väl putsade och klädda och med
samvetsfrid och lycka strålande från anletena,
då det väl är öfver. Man får ej alldeles
eskamotera bort pliktbegreppet ur tillvaron.
I Tyskland tar man saken grundligare än
här, då det gäller symfonier och trilogier
och andra allvarliga ting.
Vi vilja vara bildade på alldeles för
lindriga villkor. Det duger icke, det är
ej nog att inskränka vår
punschkonsumtion, magra och gymnastisera för att
återvinna vårt förlorade anseende hos
underklassen. Nej, vi måste också fylla parkett,
då den klassiska repertoaren gifves. Det
är med den konstnärliga värneplikten som
med den militära, så mycket bättre om
man har sin »lust i läger», men ut måste
man i alla fall. Inga hårda ord om
»Spasmiga Wahlund», men den får ej
alldeles undanskjuta ståtlige Wallenstein. Det
storartade skådespelet, rikt på väl sagda
och djupa sanningar, gör sig kanske bäst
vid läsning, men trots den nödvändiga
starka sammandragningen gripa dock vissa
ställen mera på scenen, och det var en i
många afseenden god föreställning som
Svenska teatern bjöd på. Dekorationerna
kunde ju ha varit bättre, och skulle väl
också ha varit det, om man kunnat räkna
på ett större antal föreställningar. Alla
kulturfolk ha nu större pretentioner på
historisk trohet, än hvad våra teatrar bjuda
på. Hvad dräkter och regie angår hade
man all anledning att vara belåten. Den
långa, svåra hufvudrolen gjordes med
pondus och styrka af herr Klintberg, som med
ståtlig bjudande hållning spelade den
tvetydige hjälten och rofriddaren, som
trasslat in sig i ett nät af ränker och
sannerligen behöfde ett säkrare ljus ifrån ofvan
än de blinkande stjärnorna för att veta
hvar hans fördel låg och en utförligare
utläggning än katekesens för att lära känna
hvad som var hans plikt, om han nu skulle
vilja följa den. Ofta blir det mer
eller mindre burleskt med en samling
berömda historiska personer på scenen,
men det var utan olämpligt löje man såg
Fot. Atelier Jæger.
GUSTAF KLINTBERG SOM WALLENSTEIN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
