Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 20
CARL G. LAURIN
de hetsiga, fetlagda generalerna, de flesta
väl spelade af teaterns bästa krafter. Ej
bara herrar Svennberg och Arehn utan
äfven herr Oskar Johansson som
kroatgeneralen Isolani hade gjort mycket goda
typer. Kärleksscenerna mellan Max och
Tekla påminde mest om litet fågelkvitter
under ett åskväder, men både Max, herr
Wingård, och Tekla, fru Torsell, älskade
alldeles som de skulle och voro fullt
stiltrogna. Om alla de, som klaga öfver att
den klassiska repertoaren för sällan gifves,
hade gått och sett detta skådespel, hade
Wallenstein blifvit en mycket inbringande
kassapjäs för Svenska teatern.
Den renhet i sinnet, som är en ungmös
vackraste smycke, innehades på 1860-talet
äfven af de stockholmska tidningsmännen.
En vårkväll, — den 26 maj 1865 — gafs
Den sköna Heletia på Dramatiska teatern
för första gången. Konung Carl och
drottning Lovisa, hertig Oscar och hertiginnan
Sofia af Östergötland bevistade premiären.
»Ehuru medelmåttig till sin estetiska halt
och till sin moraliska vidrig har Den
sköna Helena i alla fall lockat folk»,
hette det i Ny illustrerad tidning. Ett
par veckor förut, då samma stycke hade
haft sin premiär på Södra teatern — man
gaf det på två teatrar på en gång — hade
Dagens Nyheters recensent märkvärdigt nog
ingen tro på denna operetts framtid och
förvånade sig, »att så mycket kostnad och
så mycket arbete nedlagts på en operett,
som hade så tvifvelaktiga utsikter att
behaga». Under det följande halfseklet har
man fått se flera repriser af denna ur alla
synpunkter mest lyckade operett. Huruvida
Hortense Schneider på Théåtre des
Varié-tés, mamsell Hjortsberg på Södra teatern,
fru Charlotte Strandberg eller fru Anna
Pettersson-Norrie varit den mest lyckade
Helena, därom får vår generation sväfva i
ständig ovisshet, men det är tillräckligt att
ha fått glädja sig åt den fulländning,
hvarmed den sistnämnda konstnärinnan utför
den både tacksamma och svåra rollen.
Man påminner sig Schillers ord i
Wallen-steinprologen:
><Dem Mime flich die Nachwelt keine Kränze,
D’rum muss er geizen mit der Gegenwart,
den Augenblick, der sein ist, ganz erfüllen
und im Gefühl der wurdigsten und besten
ein lebend Denkmal sich erbau’n»,
och detta »lefvande minnesmärke» ha de
fått, hoppas jag, alla dessa fyra
skådespelerskor. Man kan med rätta vara tacksam
öfver att de lärt oss litet mer om
Afrodites makt eller, för att tala med vår tids
tunga, gjort oss mer belåtna med den
organiska tillvaron. Det är verkligen
så ytterligt sällan vi på den moderna
teatern få känna den dionysiska yran, det
befriande jublet öfver att »världen ej är
så ful, som vi henne ängsligt afmåla», utan
att röda drufvor och röda läppar kunna
sätta färg på den ibland, det medgifves,
allt för grådaskiga tillvaron. Man
förvånade sig, då man återsåg Anna
Petterson-Norrie på hennes sista gästspel, åt många
saker: åt hennes konst och friskhet, åt
hennes strålande humör, men kanske allra
mest öfver att hon bara var gäst. Om
det nu är så, att det finnes en
operettea-ter, så måtte det väl vara skäl att låta
vår enda riktigt konstnärliga
operettsångerska spela och sjunga sina glansroller, i
synnerhet som det faller sig så turigt, att
dessa äro de roligaste och, om man får
tro de musikaliska fackmännen, de
värdefullaste inom genren. Att Meilhac och
Halévy äro kvickare än Dollarprinsessans
librettförfattare, det tror jag mig kunna
garantera själf, och jag böjer mig för
musikhistorikern Adolf Lindgrens berömmande
ord om Offenbachs musik. Jag har flera
gånger förut i denna tidskrift nedlagt en blyg
blomma och offrat mitt lilla rökelsekorn
för Spartas drottning tolkad af fru
Pettersson-Norrie. Äfven denna gång har jag
ingen anledning att underlåta att påpeka,
att konstnärinnan fortfarande är, särskildt
i denna pjäs, fulländad.
Tänk hvad tiden förändrar! Det
värdelösa förvittrar, det värdefulla får en
ærugo, en patina, som ofta med skäl kal
las nobilis. De raggigaste profeter, som
man lät vakten köra bort från palatsets
förgård, förekomma nu i goda
normalupplagor i de allra högsta händer, inbundna
i mjuka skinnband, och den Offenbachska
operetten, som en gång gjorde de rödblå
i86o-tals-journalisterna af blygsel ännu
röd-blåare, betraktas nu som historisk och
klassisk. Vore det ej skäl att ge t. ex.
»Pariserlif» i det slutande 1860-talets
dräkter? Det skulle framkalla en tidsarom, som
gåfve de lustiga upptågen ett ytterligare
värde. I alla händelser fick man på
Oskarsteatern återse stycket i ypperlig rollbesätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
