Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnér och religionen. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30
NATHAN SÖDERBLOM
vid promotionen 1820 ger eko från Goethe.
»Jag fattig vilde» benämner han sig ännu
1841 i dikten till Franzén med
»Kronbruden». H. Lilliebjörn minns ett bref,
där Tegnér talade om en intressant person
med skarpt hufvud »mer hedning» än
han själf. Själf kallade han sig ju »jag
stackars hedning» och skref år 1842 (?)
i dikten »Flyttningen», i dess helhet ett
vemodigt vittnesbörd om klenhet och
brustenhet:
»Hedning är jag och blir, Foebus var odöpt,
han själf.
Ar jag icke hans son, bastard åtminstone är jag.»
Dikten och tanken skola äga frihet
gentemot all slags from bundenhet.
Ar 1820 skrifver han till Hagberg:
»I allmänhet kommer jag allt mer
och mer tillbaka till mina gamla idéer,
att nämligen poesin är
mänsklighetens renaste, högsta, mänskligaste
uttryck, och att allt hvad vi anse för ädelt
och högt hos släktet ej annat är än
dess modifikationer. Således är
religionen själf väl svårligen annat än en
praktisk poesi, en ymp på lifvets träd af den
stora diktningsstammen. Eller med
andra ord : religionen är en omskuren poesi.
Vetenskapen däremot, helst metafysiken,
är en utskuren poesi, en verklig kastrat,
som alltjämt vill och aldrig kan.» Det
vackraste Tegnér kunde säga om
religionen var, att den är lifvets poesi.
I skoltalet i Vexiö 1826: »Religionen
är lifvets sång, är hon icke
människosläktets musik?» Iian skrifver till
Brink-man: »Religion och poesi äro
mänsklighetens vingar, då hon vill flyga.»
Den 21 januari 1821 till Geijer:
»Religion och dikt äro ju det första och
förnämsta, det andra är blott bihang, hörer
till specialia och kuriosa. De gamla
teologerna kallade också filosofin för en
ancilla religionis, och däri hade de ej
orätt». Och i den nyss citerade dikten
»Flyttningen»:
>Är religion icke sång? Ve dig, om du det
ej känt.»
Hur hänförd Tegnér än var för
klarhet, genomskinlig klarhet, har han ändå
i poesins namn förordat mystik i
religionen, när han, fördjupad i de teologiska
studierna såsom förberedelse till
biskopsämbetet, skrifver till Brinkman från Lund
24 okt. 1824: »Vill man kalla all tro,
som ej är ett facit af hopadderade
förståndsbegrepp, för mystik, så tror jag att
hvarken kristendom eller någon annan
religion kan räddas utan mysticism i denna
mening». Och i samma bref, ett af hans
viktigare teologiska uttalanden, låter han
»tron på det väsentliga i kristendomen, t. ex.
på försoning, på Kristi gudom, o. s. v.»
vara »egentligen en ideell tro, snarare at
estetisk än intellektuell natur».
Karakteristiskt sammanställer Tegnér religion
och konst i sitt berömda uttalande om
Wallin i brefvet till Hagberg af den 6
mars 1817, således långt innan det kunde
vara frågan om någon som helst
officiell biskoplig anledning. Bakgrunden är
den moderna gudaktigheten, från den
heliga alliansen, sotn Wallin enligt
Lied-grens förmodan kanske haft i sikte, när
han diktade »Upp att Kristi seger fira»
Sv. Ps. 117, och romantiken i tänkande
och dikt till den återuppväckta pietismen.
För Tegnér var ju denna »moderna
gudaktighet» ingenting »annat än den
omvända sidan af narrkåpan, sedan
fritän-keriet blifvit utslitet» — ett ypperligt
motto öfver åtskillig religiositet äfven i
vår tid. Hans egen religionsförsäkran
lyder: »Jag tror så fast som något
mänskligt hjärta på religion och andakt,
liksom jag tror på mitt bättre väsende,
på konst och odödlighet.»
Konstens friborenhet gör försöken att
kristianisera konst och poesi för Tegnér
motbjudande. Poesin är lifvets religion,
religionen dess poesi. Låt dem vara hvad
de äro, mänsklighetens stora tröstare, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
