Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnér och religionen. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEGNÉR OCH RELIGIONEN 175
förvanska ej poesin med religion — och
religionen med spekulation och teologi,
det är med prosa. »Jag vet ingen större
fiende till religionen än teologin, alldeles
på samma sätt som poetikentill poesien.»
(Till Hagberg 3 april 1823.)
I ett bref till biskop Wingård 1827
heter det: »Religionens verkan är väl
dock i allmänhet snarare praktisk än
teoretisk, vetenskap och konst äro
hårdnackade hedningar, de dopattester,
hvarmed man utstyr dem, äro väl för det
mesta understuckna, religionens syfte är
väl egentligen att verka på lifvet mer
än på skolan.» Och tio år senare, 30 okt.
1837, skrifver Tegnér till samme man i
anledning af sitt prästvigningstal på vers,
— hvars heterodoxi Wingård också
sedan vederbörligt konstaterade —: »Poesi
gör icke heller anspråk på någon ortodox
ära. Det myckna hyckel våra
nuvarande poeter drifva i den vägen har
alltid varit mig vidrigt. Apollo skall
icke blott vara döpt, utan äfven
prästvigd, ehuru hvar och en vet, att
hedningen sitter outrotlig i hans hjärta.»
Samt 1839 till Martina i dikten vid
hennes dotters död:
»Ty snillet vet dock ingen dopbok af,
själft uppenbarelse, till Gud en ledning,
ej biskopskräkla, men en trolldomsstaf,
och hvar Apollo är och blir — en hedning.»
Men ändå är det icke närmast på
dikten och dikterna jag tänker, när jag
säger att vi här ha att göra med det
väsentligaste hos Tegnér, utan på själfva
diktandet såsom verksamhet. Ingen stor
skald har med en mera ren och
oaftek-terad själfförgätelse aktat andras dikter
ypperligare än sina egna. Ingen stor
skald har samtidigt för egen räkning
känt mera stolt själfmedvetande öfver
själfva diktandet. Ar det för mycket
sagdt, att ingen svensk skald har ägt så
mycket i sin egen diktning, icke i de
fullbordade dikterna, som han aldrig satte
högt, utan i diktandet, som var hans lif,
hans religion? Ty där lefde hans ande
fullt ut, där andades han fritt och djupt,
där kände han sig delaktig i tillvarons
egen skapande makt. Tegnér är diktare
i en egentligare mening än många andra
berömdheter. Hur var det han
besvarade Agardhs inträdestal i Svenska
Akademin 1834:
»Vi stämde möte på Parnassens höjder
och ej på Zions, där vi halta nu.»
Skaldens inspiration, den heliga yrseln,
som ej uteslöt utan skärpte förståndets
klarhet, var Tegnérs religion; diktandet
betydde för honom skönhet och sanning
i verksamhet, hans eget väsen upphöjdt
till en högre dignitet, hans jag
upplyf-tadt i det högre lifvets klara luft.
Tegnérs omdömen falla ej alltid lika.
Geijer hade vid det andra
sammanträffandet i september 1804 på Ramen
intryck af solstrålarnas lek på lofven, och
Thomander talade i ett bref till C. Fr.
Dahlgren långt senare om Tegnérs åsikt
i en fråga en viss timme på en viss dag.
Ändå ha vi skäl att alltid tro Tegnér
på hans ord. Han var uppriktigheten och
bottenärligheten själf. Men har han
någonsin gifvit en djupare inblick i sitt
väsens innersta, i det icke blott tillfälligt
där förhärskande, utan i det väsentliga
i alla kastningar, än när han, underbart
nog en enda gång ännu under
brustenhetens och borttynandets år efter 1840,
frambragte en dikt, den sista, af högsta
valör. Redan den omständigheten, att
»Afskedet till min lyra» i klang och form
och känslans kraft midt under
aftynan-det frammanar hela prakten och glansen
hos Tegnérs genius, låter oss ana, att
ämnet så som intet, säger intet annat,
låg honom på hjärtat.
»Farväl min lyra! Ja, nu är det slut.
Lägg dig och sof, nu ha vi sjungit ut.
För dina toner mina sorger veko,
som Sauls fordom, och af dem ljöd eko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
