Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Frederik van Eeden. En biografisk studie af Poul Bjerre. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
poul bjerre
sig icke ser annat än sjukdom och
förhär-jelse och è.nnu ej blifvit medveten om sin
förmåga att hjälpa.
Det kommer till en häftig strid mellan
de olika inre rösterna, då den lille
Johannes står vid faderns dödsbädd i det gamla
hemmet bland dynerna, där han icke varit
på åratal.
— »God dag far», hviskar Johannes
och ser ångestfullt bedjande in i de
sökande ögonen. — »Se så, se så», säger
Gisslaren, »inga scener, jag ber.» — »Gå
ur vägen», säger doktor Siffra, »vi skola
se till hvad som kan göras.»
Det är en gripande seen då döden
kämpar med den gamle, som fullbordat sitt
lifs-lopp, samtidigt med att lifskrafterna kämpa
om herraväldet öfver den unge, som står
vid början af sitt. Resultatet blir frihet
— frihet för dem båda. Som ur ett trångt,
tryckande skal bryter sig det innersta, det
enda väsentliga, fram ur de tanke- och
känslorsfärer, som symboliserats af de
ledare, hvilka under utvecklingstiden aflöst
hvarandra. De försvinna samtliga i ljuset
af den sanning som nu går upp för den
lille Johannes. Den lägges i Dödens mun,
och äfven denne försvinner, då han
förkunnar deri.
»Du älskar människorna, Johannes, det
visste du icke, men du har alltid älskat
dem. Du måste bli en god människa.
Det är vackert att vara en god människa.»
När Johannes sedan »i kylig aftonvind
går från hemmet den tunga vägen till den
stora staden, där människorna lefva i sin
sorg» är det i sällskap med den namnlöse,
som är mer än människa och i hvars blick
det ligger ett stilla vemod. —
Det ideal, som van Eeden på detta
sätt vann som resultat af ungdomstidens
brytningar, har han förblifvit trogen. Man
skymtar det öfverallt i hans följande lif,
såväl i de itterära produkterna som i hans
verksamhet i öfrigt.
Hvad först hans diktning angår,
återkommer den inre befrielsen från allt
oväsentligt och hjärtats längtan efter
tillfredsställelse ständigt som ett ledmotiv i
denna. —
Den lille Johannes var icke hans första
verk. Redan vid 23 års ålder fick han
sitt första arbete för scenen uppfördt. Vid
denna tid stod han i nära förbindelse med
åtskilliga andra unga författare, och
tillsammans med dem började han utgifva
tidskriften Nieuwe Gids. Den plägar
betecknas som en epok i Hollands moderna
litteratur. Sammanhållningen tyckes
emellertid icke ha varit betingad af djupare
gemensamma drag och någon mera
enhetlig sträfvan. Efter hand som de olika
individualiteterna utvecklade sig, uppstod
också en inre spänning, hvilken måste leda
till brytning. Van Eeden tvingades
slutligen till det viktiga steget att bryta sig ut
ur kretsen. Han råkade därigenom i
fiendskap med sina forna vänner, och detta blef
ödesdigert för hela hans ställning i
hemlandet. Han visste, att det skulle så gå,
men han kunde dock ej annat. Han såg
att hans vänner voro på falska vägar. Det
var icke längre diktens eviga värden de
dyrkade.
Hos hvarje folk och i hvarje tid kan
man finna spår af denna stora
diktarsträf-van att hålla den andliga egendomen vid
lif. Det är en sträfvan att hålla sig
vaken för allt nytt, att klargöra de
konflikter, som hvarje förändring bringar med sig,
att i poesi lösa upp äfven det dunklaste
och mest meningslösa. Men jämsides med
denna sträfvan kan man äfven spåra
de strömningar, som pläga sammanfattas
under namnet dekadans. Det finns så
många som icke orka att hålla sig uppe i
lifvets strid och som ej äro nog ärliga att
erkänna nederlaget; deras egen svaghet
får namn af skepticism, och då de förneka
allt, påstå de sig vara de enda, som ha
mod att se lifvet sådant det är.
Kärleksproblemet upplöser sig i erotomatiskt
grubbel. Af konsten blir intet annat kvar än
den tillfälliga njutning, som formen kan
skänka.
Det var mot en riktning af denna art
van Eeden gjorde front, då han skilde sig
från de forna vännerna. Han blef ensam,
och ensam gick han vidare i sin diktning.
Då jag ej är mäktig holländskan, kan jag
icke gifva en fullständig öfversikt af denna.
Af de arbeten jag känner, synes mig Wie
Stiirme segnen vara det förnämsta, och detta
har väl mest bidragit att stadfästa hans
namn i Europa. Det handlar om kvinnan,
den öfverkänsliga, moderna kvinnan, som
af sin längtan drifves genom alla
lidelsernas stormar och »drifternas förhärjande
dödvatten» men slutligen finner ro i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
