Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Frederik van Eeden. En biografisk studie af Poul Bjerre. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frederik van eeden
171
alltomfattande människokärleken. Hedvig,
uppfostrad i det gammaldags förnäma
hemmet, gifter sig efter sitt stånd utan att
älska. Men hemmet blir henne ödsligt;
hon öfverger detta och den lika utmärkte
som tråkige mannen, då befriaren,
kärleks-tändaren, kommer i hennes väg. Sedan
hennes törst släckts med jordisk lycka och
hon genomleft många växlande öden,
gripes hon af metropolens ångestfulla rus
och sjunker allt djupare och djupare
drifven af längtan och ostillad lusta i
armarna på än den ene, än den andre. Hon
forslas slutligen, förbränd och
morfinbedöf-vad, till ett sjukhus. Där når henne
räddningen i form af en from syster, som visar
henne den himmelska lyckans salighet och
lär henne lefva i själfuppoffring för andra.
Det märkligaste i detta verk synes mig
vara den oerhörda massa af psykologiska
iakttagelser, som i aldrig sinande riklighet
strömmar från alla blad. Kanske verket
på grund häraf kommer att tillkämpa sig
en rangplats bland dem som till
eftervärlden skola bära vittnesbördet om vår tids
kvinna. Någon har sagt: belletristerna ha
förstört psykologiens koncept. Detta är
träffande. Litteraturen borde vara som en
enda stor skiss af tidssjälen och som ett
förslag till utredning af dess konflikter.
Det skulle sedan tillkomma psykologien
som vetenskap att utarbeta detta material
i detalj och på så sätt resa monumentet
öfver hvarje tids människa. Men
litteraturen är i allmänhet fabricerad af människor,
som hvarken förstått vidden af sin uppgift
eller som varit nog psykologiskt skolade
för att kunna genomföra den. Äfven verk
som vinna burskap och kunna ha poetiska
företräden vimla i regel af
dilettantmäs-siga psykologiska felgrepp. På grund af
lifvets växlingsrikedom tror man att allt
kan ske, men detta är ett misstag. Äfven
den högsta känslopsykologi har sina lagar.
Van Eeden känner dessa som få, och i
hans verk skall man förgäfves söka efter
något, som kan kallas teckningsfel. Äfven
då Hedvig förlorar medvetandets kontroll
öfver sitt lif och då dettas alla trådar
försvinna i själssjukdomens töcken, klarläggas
hennes inre erfarenheter med samma
säkerhet som om hon genomlefde de
alldagligaste ting.
Die Nachtbraut är på sätt och vis ett
motstycke till »Wie Stiirme segnen». Den
afhandlar på liknande sätt den moderne
mannens utveckling, hans gång genom
lifvet och hans befrielse. Hufvudpersonen ären
italiensk adelsman. Som yngling föres
denne af fadern bort från det gamla
familjeslottet ut på vidsträckta resor, för att
räddas undan inflytandet af moderns
ljusskygga katolicism. Med särskild
detaljrikedom dröjer van Eeden vid uppvaknandet
af ynglingens erotiska lif. Detta sker mot
bakgrunden af de yttersta kontraster — å
ena sidan den tysta, förnäma
tillbakadragenheten på ett engelskt slott, omgifvet af
en yppig, blomstrande park, å andra sidan
Londons öronbedöfvande buller och hela
vidrigheten i dess nattliga kvarter. Han
älskar den blifvande härskarinnan i slottet
och genomlefver med henne den första
kärlekens oförgätliga lycka. Men
samtidigt jaga under hemska nätter »driftens
hundar honom ner i Picadilly för att söka
kvinnokött». Konflikten är olöslig. Han
sliter sig från den älskade och återvänder
till sitt hemland. Förgäfves söker han,
därtill förmådd af modern, svar på
lifs-frågorna i den allena saliggörande kyrkan.
Dessa domna småningom bort i stillestånd
under ett konventionellt äktenskap. Han
söker finna sig till rätta i en kompromiss
liksom alla andra och att verka som en
duglig diplomat. Men lifsfrågorna lämna
honom icke i fred. De lyfta sig åter och
fordra en lösning, då han i en by vid
hafvet i verkligheten får se den kvinna, som
redan länge följt honom i drömmen och
som han med osviklig visshet känner vara
sitt öde. Han öfverger sin verksamhet,
sitt äktenskap, sina barn, sina
förbindelser, allt faller af honom som en pinsam
förklädnad. För att äfven i yttre mån
bryta så fullständigt som möjligt med det
förgångna, far han öfver Atlanten för att
där börja ett nytt lif med sin nattbrud.
Han hänger sig åt den sociala
nyskapnin-gen. Men hans brud dör inom kort, och
därmed förlamas hans handlingskraft. Han
slutar med att lefva ensam på den plats,
där han först träffade henne. Han odlar
sin trädgård, vandrar på tysta vägar och
ser ut öfver hafvet. Och hafvet tager
honom slutligen till sig. —
Man märker lätt vid läsandet af »Die
Nachtbraut» att författaren har ett syfte
utöfver den vanliga romanens. Händelsens
trådar väfva icke endast samman massor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
