Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fröding och Heidenstam. Ur en brefsamling i Sveriges författarförenings arkiv, meddeladt af Ruben G:son Berg. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ruben g:son berg
182
väg fram — »jaså det går värkligen an»,
tänker den dröjande och känner modet
och stridslusten fara sig åt hufvudet, så
att han inte kan låta vara att följa
exemplet. Men han kan naturligtvis
föra vapnet på sitt eget vis och t. o. m.
finna på nya stötar, sedan han väl fått
impulsen.
Med Strindberg har jag icke haft
mycken beröring och skulle väl lika
illa som alla andra kunna trifvas med
honom — det är det tragiska med
honom att han icke orkar låta vara att
sparka till sina vänner. Han har
skrifvit till mig ett par gånger och det
ganska hyggligt, men jag vågar icke
hoppas att vänskapen skulle bevaras vid
personlig samvaro. Det är i alla fall
grufligt synd om honom och han borde
åtminstone vara ekonomiskt sorgfri —
vore vår representation inte sä inskränkt
så skulle han egentligen sedan en tio
år tillbaka haft ett hederligt statsanslag
— sådana naturer som han kunna
absolut icke sköta någon tjänst eller
syssla eller ens lefva på sitt arbete. Han
har för öfrigt alltför länge left ett
boj-kottadt och lynchadt lif — så att det
är icke underligt att hans opposition
mot lifsdogmerna blifvit så
galgfågel-aktig som den blifvit. Han är en
värk-lig martyr för sitt väsens egendomlighet
och den halfmedvetna sanning som bor
i honom.
Snoilsky är nog en värklig skald,
men icke mycket stor, tycker jag. Han
är ju fin och ädel och smakfull och
hade i sin ungdom en viss
skönhetsentusiasm, som göt friskt lif i den gamla
döende tegnérismen och
äfterklangsro-mantiken. Han kanske har haft en
större och starkare våg i sig, men den
måtte ha stillnat af innan den hann
fram. De där »svenska bilderna», som
enligt den officiella smakdommen skola
vara den fulländade och fullt utsprung-
na blomman af den fullmognade store
skaldens mästerskap, äro icke i min smak —
det högt bestöflade sporrklirrande
stampet: »Herr Jans likfärd» är det enda som
jag för ögonblicket erinrar mig som
förträffligt. Ungdomsdikterna från Italien
på »lavandaja» och »Chiaja» tycker jag
bättre om och de spanska sonetterna
glädja mitt hjärta med sin eleganta
gratie och skälmaktighet.
Rydberg har något af stor skald i
sig äfter min mening och äfven af stor
man, men det är något försiktigt med
honom, som icke tillåter honom att slå
några riktigt stora slag — somt är ren
samvetsömhet, men somt är visst bara
brist på djärfhet. Bland hans dikter
vet jag somliga, som höra till de bästa
vi ha — icke de vanliga
deklamationsnumren »Sist på löddrig häst Dexippos»
etc. — utan de svårmodiga
drömmaresångerna. Rydberg har sin egen art af
musik och plastik och är fullt original,
tycker jag, fastän hans diktion skenbart
håller sig till den gamla vanliga
ståtapparaten från Tegnér och Wallin — han
har format den äfter sitt eget
»kynne» så att den fatt nytt lif och ny
skönhet.
Om Sander vet jag ingenting utom
att han skrifvit något om Galar och
Fjalar, som kanske inte är så galet,
fastän han fick den orlofssedeln af en
upsalaprofessor, samt att han skrifvit
en fästsång vid konstakademien, hvilken
är bland det löjligaste jag läst af
omedveten parodi på akademiska
fästsånger.
Wirsén har varit stygg mot mig som
mot alla andra, men jag vill gärna tro
att han är bättre än sitt rykte. En och
annan af hans dikter har jag tyckt om
förr i världen, men han är icke en af
dem som ha någon mer energisk
egenart. Det är icke värdt att vara arg på
honom längre — hans naivitet är ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
