Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svarta trappan. Af August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den svarta trappan
231
mig ett så hopadt intryck af fasa och
vidrighet som denna syn: våldet pä den
döda, flickans gemena grinmin full af
nyfikenhet, fräckhet och rädsla på en gång, det
besynnerliga i att märket efter fingret
satt kvar i den runda kinden och endast
långsamt, gradvis utplånades.
Denna kväll stod jag tveksam
utanför dörren till mitt gamla hem under
många år. Jag sträckte redan ut
handen för att vrida om dörrvredet, men
hejdade mig; ett ögonblick funderade jag
på att knacka och fråga efter ett påhittadt
namn för att möjligen få se en skymt
af det rum, där min mor dött. Då
råkade jag genom dörren höra några
hvardagliga ord i argt tonfall. Det väckte
med ens mitt sinne för verkligheten.
Jag höll ju på att falla in i fullkomligt
sjukliga fantasier. Detta gick inte för
sig.
Jag ryckte mig lös, sprang utför
trapporna, såg hvarken till höger eller
vänster, som barnen i den förtrollade skogen,
och hoppades kunna stryka denna kväll
för alltid ur mitt minne.
Men jag kunde inte glömma. Det
blef inte sista gången jag gick i den
svarta trappan och hängde öfver
ledstången vid gårdsfönstret. Jag har stått
där många gånger sedan dess,
sommardagar med brinnande solsken,
vinterkvällar då snön föll och täckte öfver
all sot och smuts. Hvarför? Ja, det är
svårt att säga. Jag hade ett slags
kuslig njutning af det — det kan inte
förklaras på annat sätt. Jag kunde sänka
ned mig i längesen gångna års
stämningar och minnen och fortsätta barnsliga
funderingar, som om de aldrig blifvit
afbrutna. Mitt verkliga lif upplöstes som
en dimma och försvann, och där var
ensam kvar en frusen, undrande,
förtviflad pojke. Dessa besynnerliga stunder
blefvo en dyrbar hemlighet, som jag
bevarade, snålt och misstänksamt; jag
har aldrig nämnt det för din mor.
Men nu är det slut för alltid,
från i dag. När du var borta, gick jag
dit igen — och då höllo de på att rifva
huset. Det såg så banalt och
tarfligt ut: tegel och murbruk och damm,
inga mystiska ingredienser. Det stycke
af trappan, som fanns kvar, var rent af
löjligt att skåda. Och pä den tomten
kommer man naturligtvis att bygga upp
en anständig femvåningskasern med
marmortrappor och balkonger och badrum.
Det gjorde mig både glad och nedstämd,
mest nedstämd, tror jag ändå.
Han satt tyst en stund och såg i
elden. Så vände han sig till dottern
med ett småleende: — Nåå?
Hon ruskade på sig och besvarade
tveksamt hans småleende. — Jag
förstår det inte alls, sade hon. Ursäkta
mig, men — det är -— det är
verkligen hebreiska alltsammans!
Han såg på henne där hon stod
framför honom, rak och fast som den
sunda jämvikten själf. Och han mindes
hennes lyckliga, enformigt lyckliga och
lyckligt enformiga barndom och uppväxt.
Någonting fattades —
— Nej, naturligtvis, sade han med
en suck och ett leende, där resignation
och lättnad möttes. — Kära barn, hur
skulle dti kunna förstå det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
