Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf Frödings diktning. En öfverblick. Af Martin Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FRÖDINGS DIKTNING
En öfverblick
Af MARTIN OLSSON
M FRÖDINGS äldsta diktning är
föga kändt, och troligen skulle
den icke i någon högre grad
fullkomna den bild vi förut äga
af skalden. Dikter och tidningsartiklar
från den första tiden af hans offentliga
framträdande visa intet särskildt märkligt,
och det är först sammanställda med hans
senare diktning de få någon egentlig
betydelse.
Till hela sin läggning är Fröding
radikal, men hvad han yttrar i hithörande
frågor är allt sagdt i största allmänhet. Det
ser ofta ut som om han fann saken så
själfklar, att det ej var lönt att yttra sig.
Granskar man hans åttiotalsdiktning,
finner man, att det som intresserar honom
är de stora etiska och sociala problemen.
Huru skall mänskligheten blifva lyckligare,
friare, mänskligare? Svaret lämnar han
icke, men han drömmer om den tid, då
det skall kunna sägas om krigaren, att
han stred för sin plikt och sin ära,
för hem och för folk och för ståt,
men aldrig han mer ville nära
sitt forna, förtviflade hat.
Han led af det tvingande öde,
som styrde hans mördarefärd,
och sörjde de blodige döde
som dignade ned för hans svärd.
Vapenhvila 1S86.
Han hoppas icke på stridens
upphörande därigenom att en allmän
människokärlek tar öfverhand i människornas
sinnen. Han stannar vid striden såsom
något oundvikligt, men han ser en
ljusning i det att hatet upphör.
Frågan om godt och ondt, hvilken mot
slutet af hans diktning blir den centrala,
spåra vi redan nu, och vi se den sedan
gå igenom hela hans diktning.
Man har på vissa håll velat i litterärt
afseende indela slutet af det gångna
århundradet i två strängt afskilda perioder,
åttiotalet och nittiotalet, och dragit ett
bredt streck för den dag, då Heidenstams
»Vallfarts- och vandringsår» lämnade
trycket. Att detta på sina håll kan äga
berättigande förnekas ingalunda, men det
inflytande denna diktsamling utöfvat torde
mest ha varit af formell art. Hvad
Fröding beträffar, så är den förändring, som
försiggår under åren 1889 och 90, alldeles
påtaglig. Men det är endast rytm och
färg som ha stegrats. Idéerna äro de
samma, och någon brytning med
realismen förekommer icke. Fröding känner,
att det just är realismen i hans skildringar
som ge dem must, men han förbiser icke
fantasiens betydelse. Något sådant omslag
som hos Levertin förekommer icke hos
Fröding och icke heller några sparkar åt
»skomakarerealismen». Fröding torde med
lika stort skäl kunna räknas till åttio- som
till nittiotalet eller rättare med lika litet
skäl. Han är en grupp för sig och kan
icke räknas till någon af de då rådande
litterära skolorna.
Att Frödings radikalism är själfständig
och äkta och icke har några estetiska
orsaker till grund är alldeles påtagligt och
inses af hela hans
tidningsmannaverksam-het. Han tillhör intet parti, är icke rädd
för att stå ensam, men står alltid längst
till vänster. Onödigt prat och käbbel
afskyr han, och man märker ofta hur han
känner motvilja mot dem, för hvilka han
innerst hyser sympati, detta på grund af
deras fanatism och oförmåga att se sakerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
