Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Claudio Monteverde och det lyriska dramats uppkomst. Af Rafael Mitjana. Öfversättning från förf:s manuskript af O. R. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAUDIO MONTE VERDE OCH DET LYRISKA DRAMATS UPPKOMST 343
uppgifvet, anlitade icke Monteverde
Ri-nuccinis dramer. Han framlade sina
förslag för sin vän Alessandro Striggio,
på en gång god skald och musiker, och
det blef denne som skref texten till den
nya Orfeo. Sedan partituret blifvit
fullbordadt i början af år 1609, uppfördes
verket i Mantua vid vårfestligheterna.
Liksom florentinarna tar Monteverde
sin utgångspunkt i den grekiska antiken.
Men där de förra icke sågo annat än
döda bokstäfver, uppdagade hans snille
andan och lifvet. I bref från ären 1633
och 1634 berättar han om sina
ansträngningar för att återfinna människohjärtats
melodier och känslornas och lidelsernas
toner. Till ledtråd väljer han uteslutande
Platons verk. Ehuru Galileis
undersökningar rörande de gamles musik
uppväcka hans intresse, lämnar han dem
åsido, ty det mål, han satt sig fore, är
icke en kall och liflös arkeologisk
restaurering. Han tränger till anden, och
efter djupgående studier af antikens
filosofer och naturforskare framställer han
som hufvudregel i sin estetik
iakttagelsen af naturen och aktningen för
sanningen. Liksom det hellenska idealets
traditioner två eller tre århundraden förut
befruktat skulpturen, öfvade de nu på
tonernas konst det mest välgörande
inflytande, i det de befriade den från
konventionella skolformler och riktade
konstnärens blick mot naturen,
skönhetens och ingifvelsens enda källa.
Monteverdes kritiker — de uteblefvo
naturligtvis icke — upplysa oss om hela
hans tillvägagångssätt. För att kunna
gifva känslorna ett träffande musikaliskt
uttryck vinnlade han sig framför allt om
att söka förbindelserna mellan
själsrörelserna och tongångarna. Det må
erkännas, att Vecchi och Caccini följt
samma syfte, den förre inom madrigalen,
den senare inom den nya monodin, men
därvid hade de uteslutande tagit hänsyn
claudio monteverde. oljemålning
af obekant konstnär. I en
engelsk privatsamling.
till rösterna. Den djärfvare Monteverde
tillfogar ett nytt element: instrumenten,
och dag och natt bemödar han sig att
utveckla deras inneboende resurser. För
honom är rösten icke mera röst; den är
själen själf, och vida mer än på den
enkla lyriska deklamationen och på den
markerade betoningen lägger han
hufvudvikten på hjärtats upplefvelser. Det
betyder mindre, om recitativet därigenom
förlorar i noggrannhet, ja, om poesin
då och då blir misshandlad; själ talar
här omedelbart till själ, och äfven de
ringa och okunniga känna inom sig darra
ett eko af fröjd och af smärta. Man
förstår nu hela innebörden af denna
omhvälfning, som ändtligen åt musiken
återbördar dess rättmätiga område, ty
tack vare Monteverde träder den ånyo
i besittning af den inre värld, hvaraf
det deklamerade ordet och äfven
recitativet endast äro bleka reflexer.
Den nya konstens väsen ligger i iakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
