Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosa. Af Gunnar Castrén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
GUNNAR CASTRÉN
och så blef hans öde detsamma som så
många andra misslyckade revolutionärers:
att bli en förbrytare, icke en befriare.
Hvarken historien eller dikten har skänkt honom
romantisk glans eller ens brytt sig om att
närmare undersöka den vilja, ur hvilken
gärningen framsprang, och karakteristiken har
hufvudsakligen stannat vid Almqvists
ypperliga ord om hans olidliga rätlinighet. Fru
Elkan har velat göra hans person mer
rättvisa genom att visa dess utveckling.
Kärnan blir likvisst densamma, styfheten och
envisheten, och sympatisk blir Anckarström
icke heller här — det bli ju viljestyrkans
män sällan — och kan han än väcka
aktning, på visst sätt beundran, så kan han
däremot icke framkalla den varma välviljan.
Men hans öde har något af den stora
tragiken, som stämmer öfverens med något antikt
i hela hans läggning. Hela hans lif är
omsorgsfullt och planmässigt skildradt, så
gestalten blir lefvande. Ett enda ögonblick
försvagas teckningen, visserligen ett viktigt
ögonblick och ett som skulle kräft den
dramatiska kraft författarinnan annars genom
bokens anläggning gjort öfverflödig:
ögonblicket då Anckarström första gången öga
mot öga med Gustaf III känner oviljan och
hatet mot honom. Den scenen är nu
alltför black, ehuru den borde vara den
psykologiska vändpunkten i boken. Också
senare är konungen alltför undanskjuten. Fru
Elkan har förmodligen icke velat taga parti
i striden om Gustaf III och icke velat göra
konungen mörk blott för att få
Anckarström ljus. Men det är väl omöjligt att
skrifva en roman om en konungamördare
utan att gifva också konungen en
framträdande plats. Försiktigheten är en dygd,
men denna gång har den icke varit
lyckligt använd, ty motiveringen af
Anckarströms gärning blir nu icke så åskådlig och
slående som den kunnat bli. —
I boken om Thure-Gabriel
Silfver-stååhl, konungamördaren in spe, som aldrig
aflossar sitt skott, äro inledningen och
afslutningen matta så de blekna i minnet rätt
snart efter det man lagt bort boken, men
i dess ställe har midtelpartiet ett intensivt
lif. Det blir ett historiskt aktstycke om
sommardagarna 1905, där man ser den
nationella hänförelsen gripa alla, allt intill de
mest motsträfviga ungsocialisterna, ser hatet
mot norrmännen växa, känner spänningen
stiga och fordran på krig bli allt starkare,
under det oviljan mot den, som anses hindra
det, får allt tydligare uttryck. I detta parti
är Thure-Gabriel en utmärkt hufvudperson:
den ytterliga pliktmänniskan med den
oerhörda viljestyrkan och de envisa, något
begränsade tankarna — en typ som icke står
så långt från Anckarströms. Fullt
konsekvent besluter han sig för kungamordet.
Och oklanderlig är likaså upplösningen:
den åskådningsundervisning den gamle
monarkens åsyn ger honom, lär honom hvad
en skarptänktare person tidigare skulle
insett, nämligen att det sist och slutligen icke
kunde vara endast denne bräcklige gubbe
som stått i vägen för kriget utan att det
måste varit en mäktigare kraft med rötter
i en kanske halft omedveten folkvilja, af
hvilken Thure-Gabriel med sin till
exercisfältet inskränkta erfarenhet icke haft
känning och hvilken han icke kan förstå. Icke
ens de beryktade orden om monarken kunna
i högre grad uppröra mitt kanske alltför
pietetslösa sinne. De stämma så väl
öfverens med Thure-Gabriels tankar öfver hufvud
att jag icke kan klandra dem — så
oberättigade de än må vara historiskt sedt.
»Thure-Gabriel Silfverstååhl» vittnar, i
långt högre grad än »Stensborg», om att Sven
Lidman, då han får tag på ett ämne som
rycker honom med sig, äfven på prosa kan
skapa utmärkta saker. Men visserligen är
denna bok ojämnare och mindre helgjuten
än den förra. —
Kritiken har visst uttalat den önskan
att Ludvig Nordström småningom skulle
nöja sig med de resultat hans
hembygdsforskning i Öbacka gifvit och förflytta sin
verksamhet till några andra trakter.
Men-jag måste erkänna, att De tolf sondagarna
skänkt mig lika mycket nöje som någon af
de tidigare böckerna i raden. Ibland
märker man kanske att humorn ansträngts litet
för mycket, men i hvarje fall finnas också
här en mängd klassiska ställen —
midsommarnatten eller söndagsseglarnas långa rad,
där de i strålande solsken vid djupblått
haf mäta sina magar, eller lilla Puttes
in-segling till den stora kappseglingen eller
Hampus Fröliks präktiga figur. Och om
bokens verklighetstrohet kunna inga tvifvel
uppstå hos den som haft tillfälle att någon
gång vara med om t. ex. en
kappseglingsmiddag i någon af småstäderna vid
Bottniska viken eller Finska viken. Det lefver
i den något af det evigt småstadsmässigas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
