Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosa. Af Gunnar Castrén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odödliga ande, som säkerligen skall förmå
öfverlefva tidernas växlingar, så mycket
författaren än försäkrar att de kungliga
svenskarna, som varit hans modeller, snart
allesamman äro döda. —
Lilas äktenskap, andra delen af Marika
Stjernstedts trilogi »Vägarne», öfverraskar
behagligt den, som ännu minnes den första
delen, »April», och dess tomhet. I den nya
delen är hjältinnan en verklig människa af
kött och blod, och hennes erotiska historia
är grundligt studerad, äfven om den icke
gör något utprägladt originellt intryck, och
om ock dess allmänmänskliga bärvidd
kanske icke är så stor. Det den förtäljer
berättar den ärligt och trovärdigt. Bäst är
förhållandet mellan Lila och
barndomsvännen, komponisten Simon Feith, skildradt:
hur de åter få hvarandra kära, och hur
Simons viljelöshet och slapphet sedan leder
deras förhållande ut i gungflyn, där ingen
fast mark finnes. Denna gång är kvinnan
hufvudpersonen i berättelsen, och därför är
det kanske berättelsen blifvit så mycket
djupare än i »April». Den äkta mannen är dock
äfven här ovanligt svag, och hans själfmord
i slutet förefaller lindrigast sagdt arrangeradt.
Men lyckligtvis är han bra nog en
biperson. —
Pennskaftet blef en stor och välförtjänt
succès. Ty det är visserligen en berömlig
gärning att föra fram i litteraturen nya typer.
Och Elin Wägners »Pennskaftet» är afgjordt
ny i den svenska litteraturen, äfven om man
kan anse att hennes ankomst förebådats af
den nya kvinnan i en del utländsk litteratur,
hos Shaw och hans likar. Men i sin svenska
upplaga är hon fullt lokaliserad och äkta,
uppenbarligen en verklighet som ännu icke
är synnerligen gammal i Sverige och som
i sin fullt utvecklade gestalt tillsvidare icke
mig veterligen nått öfver till östra sidan af
Ålands haf, så framskridna vi än anse oss
i allt som rör kvinnofrågan. I hvarje fall
har denna verklighet ännu kvar ett visst
pikanteri, som också omsorgsfullt och
medvetet framhäfves af Pennskaftet vid alla
lämpliga tillfällen, omtänksam som hon är om
att uppfylla alla de anspråk man kan ställa
på det fullt moderna. Det hela berättas
gladt och älskvärdt utan öfverflödig
djupsinnighet eller anspråksfullhet i en ledig
kåseriton, sådan redan Pennskaftets reporteryrke
kräfver den, med en lämplig krydda af
slagfärdig argon. —
Från den svenska herrgårdsmiljön i
»Hans nåds testamente» har Hjalmar
Bergmans oroliga sinne åter begifvit sig ut i
världen i de noveller han samlat i
Amourer, och flertalet af dem utspelas i Italien,
som ju ock varit skådeplatsen för ett af
hans tidigare verk, »Savonarola». Hans
Italien har sina särdrag, som skiljer det från
den vanliga litterära turistens Italien. Jag
minnes icke ur »Amourer» en enda naturbild;
det är människorna, uteslutande människorna
han ser för sig. För dem hyser han i
stället ett nyfiket intresse och söker med
skarpsynt, hvass analys nå långt in i deras själar,
så aflägsna de än kunna vara från vår
entoniga, tunga nordbonaturell. I de bästa
af novellerna lyckas han ganska väl i detta
sitt syfte; framför allt i »Den falske
Kristoforo», samlingens mästerstycke, där han
verkligen arbetat sig in i alla vrår af den
italienska kriminaldårens själslif. Men med
detta blir han aldrig en naturalistiskt
tröttande, minutiös psykolog, det hvilar öfver alla
hans berättelser en fin, klar, ofta nästan
spröd stämning, som icke brytes ens af de
sydländska brutaliteterna. Hvad man
möjligen kan invända mot denna konst är att
den tyckes litet för medveten, litet för
beräknad; man kan ibland ertappa hos sig
en känsla som påminner om den man
erfar, då man efter en rad vackra
sommardagar börjar längta efter ett oväder — ett
oväder som skulle rycka människorna ur
författarens hand, så man finge se att de
icke äro beundransvärdt utarbetade
marionetter utan verkligt lefvande varelser. Det
finnes nog flere gestalter i denna bok, som
äga sådana ursprungligare, dunklare drag:
den betagande lilla Bice och — af helt
annan typ — grefvinnan Bona, som
skymtar fram i »Den falske Kristoforo». Men de
äro undantag, och det man kan kalla den
undermedvetna fantasiskapelsen märker man
annars ganska sällan. —
Gustaf Hellströms Kuskar står ett långt
stycke framom hans tidigare verk, det är
verkligt mogen och betydande konst, säker
i formen och djup i människoskildringen.
Själfva planen är ett utmärkt fynd: att
studera tre temperament och öden, sådana de
under till det yttre alldeles liknande
förhållanden — en londondroskkusks lif —
utvecklas. Dick föres af sin stora sorg bort från
lifvet och väntar blott på döden; Tommy,
den obotlige proletären med den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
