Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cavour. Af Einar af Wirsén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
EINAR AF WIRSÉN
pagni, ministern i Firenze, som om
morgnarna öfverlämnade blomsterströdda noter
till den toskanska regeringen och på
aftnarna öfverlade om dess störtande
tillsammans med den patriotiske bagaren
Dolfi vid Via San Lorenzo.
1859 års krig upplöstes i en stor
missräkning för Sardinien. Napoléon
inlät sig, såsom bekant, i
privatunderhandlingar med Österrike och slöt fred
mot Sardiniens vilja och med vinst för
detta land endast af Lombardiet. Cavour
begärde i vredesmod sitt afsked och for
ut i skarpa förebråelser mot Vittorio
Emanuele, som ansåg sig böra
acceptera fredsvillkoren. Den nya ministären
La Marmora-Ratazzi kände sig
emellertid för svag att leda de händelser, som
förestodo med anledning af de olika italienska
befolkningarnas önskan om förening med
Sardinien. I januari 1860 finna vi
därför äter Cavour vid statsrodret. Så
följde detta minnesvärda år med Garibaldis
segertåg genom Sicilien och Neapel samt
de italienska staternas inkorporering.
Cavour insåg, att sakerna utvecklat sig för
långt för att kunna hejdas, och att det
var en ren nödvändighet att Sardinien
tog ledningen, därest dess prestige
skulle bevaras och Garibaldis oberäknelighet
behärskas. Det gällde emellertid att på
en gång handla snabbt och undvika
skenet af att Sardinien själft framkallade
omhvälfningarna. Därför afgick t. ex.
till Garibaldi ett officiellt- förbud att
öfvergå Messinasundet, samtidigt med att
han konfidentiellt underrättades om att
företaget mot kungariket Båda Sicilierna
måste fullföljas. Situationen var ganska
vansklig, ty de flesta stormakterna
uttryckte sitt stora missnöje och
hemkal-lade sina sändebud. Englands och
Preussens stannade dock kvar. Den
preussiske ministern öfverlämnade emellertid en
not med ogillande af Sardiniens
handlingssätt, hvarpå Cavour gaf det beteck-
nande svaret: »Jag ger ett exempel,
som Preussen sannolikt om en tid med
glädje skall följa.»
Med 1860 års utgång var det
italienska enhetsverket faktiskt genomfördt;
blott Rom och Venezien återstodo att
införlifva. I februari 1861
sammanträdde det första italienska parlamentet, och
den 17 mars antog Vittorio Emanuele
officiellt titeln konung af Italien.
Cavour började nu omedelbart söka
utvägar att lösa frågan om Rom och
Venedig. Det har redan antydts, att han
för detta ändamål öppnade
underhandlingar såväl i Berlin som med Ungerns
revolutionärer. Äfven med påfven börjades
förhandlingar på basen af fullständigt
skiljande mellan den andliga och den
världsliga makten. Det var också i en
mot Rom i det stora hela försonlig ton
som Cavour i parlamentet upptog frå
gan. Första gången skedde detta den 10
oktober 1860, dä han fällde de bekanta
orden, att ledstjärnan för Italiens politik
måste vara Roms förvärfvande till
hufvudstad. Under debatterna den 25—27
mars 1861 proklamerade han formligen
Rom såsom Italiens hufvudstad och
uttalade samtidigt satsen om »en fri kyrka
i en fri ståt». Men han underlät icke
att uttala hotande ord, för den händelse
påfvemakten skulle visa sig omedgörlig.
Cavour fick emellertid icke tillfälle
att genomföra sina planer.
Arbetstyngden och själsspänningarna hade brutit
hans krafter. Det var också otänkbart,
att ett sådant jättearbete, som han
åtagit sig, länge skulle kunna bäras af den
mänskliga organismen.
Han skötte tidvis flera ministerier pä
en gång och unnade sig knappast någon
sömn. Amiral Persano berättar,
hurusom man ofta kunde se honom i natt
röck och nattmössa skynda från
departement till departement. Tofsen på
nattmössan var en mätare på den politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
