Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur diktarverkstaden. Af E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48O
E. WRANGEL
och färdigt till nedskrifning. En af våra
förnämsta nordiska diktare har berättat
mig, att det händt honom, att vid ett
plötsligt uppvaknande en strof af till och med
mycket konstrik meter stått klar för
honom, utan att han förut tänkt på en sådan
dikt, och att denna strof bildat
utgångspunkten eller liksom kärnan, hvartill så i
rask följd andra strofer slutit sig, tills
dikten blifvit färdig — denna kärnstrof är
vanligen icke den som inleder den
fullbordade dikten, tvärtom oftare
afslutnings-strofen.
Äfven icke-diktare kunna iakttaga,
hurusom just under ett relativt medvetslöst
tillstånd den skapande bildförmågan
framträder. Strax före inslumrandet, då
reflexionsverksamheten håller på att upphöra,
inställa sig — såsom jag själf ofta iakttar
det — bilder, konturerade eller färgade
föremål, vanligen ansikten eller masker i
mer eller mindre hastig växling.
Nu är det ju så, att det slags
omedvetna verksamhet, som alstrar sådana
bilder, ännu icke är konst. Konstnären är i
viss mån drömmare, men hvarje drömmare
är icke konstnär. Det fordras därtill en
alldeles särskild förmåga. »Poetisk
stämning» är icke nog — en sådan kan också
en icke-diktare bekomma; det måste till
konceptionen komma ett produktivt
tillstånd, hvari den dikteriska idén
utkristalliseras och får sin första form (»urformen»).
Här arbetar diktaren med en bestämd
konstnärlig afsikt, och intensivt riktar han sin
vilja på förverkligandet af denna sin afsikt.
Häruti ligger det specifikt konstnärliga —
konst kommer ju af kunna, och en
liknande energibetydelse har det grekiska
ordet poiesis, poesi.
För den äkta konstnärligheten fordras
icke blott fantasi, känsloåskådning, det
fordras också en poetisk vishet, ett
konstnärligt förstånd — »die göttliche
Besonnen-heit», såsom Jean Paul uttryckte det —
som arbetar med de rikt tillströmmande
bilderna och associationerna, utskiljande,
omdanande, sammanfattande, som
uppbygger dikten icke genom yttre uppradning,
utan inifrån koncentriskt under en enhetlig
åskådning eller en totalstämning.
Denna konstnärliga beräkning är en
dels omedvetet dels medvetet logisk.
Också inbillningen har sin logik, såsom
Heidenstam betonar i sin väckande essay (Ord
och Bild 1896, omtryckt i Tankar och
teckningar). Hans Larsson utvecklar det
i sin intressanta undersökning af Poesiens
logik och kallar det »finlogik». Det
omedvetna och det medvetna genomgår det
konstnärliga skapandet på alla stadier; men
särskildt härskar det omedvetna i den
poetiska stämningens och konceptionens
moment, det medvetna vid kompositionen samt
vid den yttre gestaltningen. För längre
(episka, dramatiska) diktverk äro ju
kompositionen och den yttre gestaltningen
särskildt kräfvande; där ligger också faran
nära att poesiens arkitektur blott blir en
af den medvetna viljan ledd konstruktion.
Och huru många ofullbordade planer till
längre diktverk möta oss icke äfven hos
stora skalder!
På hvarje stadium, äfven och icke minst
vid språkformens utmejsling, till och med
vid omarbetning och korrigering, bör ju
den omedelbara intuitionen vara med; allt
måste, för att bli lefvande i poesien,
uppfriskas af det omedvetnas bad. Också det
målmedvetna diktararbetet är endast till en
viss grad vaket och fullsöfdt. Och här
komma vi åter tillbaka till drömmen, om
hvilken Baggesen sade att »den meubleres
ikke som en Stue, den falder som den kan
och ikke som man vil» — det är samma
erfarenhet som Ling uttryckte så:
»Ingif-velsen går icke efter almanack; det är en
vän, som aldrig lyder inbjudningar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
