Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur diktarverkstaden. Af E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR DIKT AR VERKSTADEN
481
betydelse på bagge områdena som Dante
Gabriel Rosetti eller Ernst Josephson.
Och omvändt ges det många exempel på
diktare, som äga anlag för måleri.
Strindberg, Ibsen, Drachmann, Heidenstam ha,
liksom Goethe, en gång drömt om att
framstå som ritstiftets eller penselns
konstnärer. Ett starkt visuellt drag uppbär också
deras diktning.
Liksom det finnes särskildt visuellt
anlagda naturer bland diktarne, så gifves det
å andra sidan också auditiva
begåfning-ar, d. ä. sådana för hvilka
ljudförnimmelserna äro det förnämsta vid diktandet.
Bellman är här vårt största namn. Också
Geijer hör hit — för honom ägde kanske det
rent musikaliska än större betydelse än det
poetiska, liksom förhållandet också var med
Wennerberg. Äfven i många fall, där
diktaren icke framträdt musikaliskt produktiv eller
utöfvande, kan en särskildt melodisk
karaktär i hans skaldskap konstateras. Vi
kunna nämna Stagnelius och äfven
Atterbom. Också för Fröding — hvilken dock,
liksom Atterbom, lär ytterst omsorgsfullt och
som det tycktes reflexionsmässigt ha
utarbetat sina dikter — synes rytmen varit det
första, mest omedelbart gifna, och få
hafva varit större rytmiker än han. Bland
våra nyare skalder höra Karlfeldt och
Ossian-Nilsson också till denna typ.
Men det poetiskt auditiva synes dock
vara af något annan art än det specifikt
musikaliska: ofta möter oss hos en skald, som
äger föga sinne för den egentliga
tonkonsten, ett fint öra för formen, för rytm och
klang i språket. Och omvändt gifves
det poetiska begåfningar, som hafva en djup
musikalisk läggning och till och med
uppträdt som tonsättare, men i sin
språkkonst icke synas hafva känt starkare
behof af melodiska verkningar; en sådan var
C. J. L. Almqvist.
Det toniska elementet i poesien synes
vara det primära, det ligger redan i den
poetiska stämningen och i konceptionen —
känslan själf är ju själslifvets rytm. I
många fall, särdeles i lyriken, är dikten
redan från början, i sin första kärna,
knuten till en viss språkmusikalisk form, en
viss rytm och meter.
Huru nära den poetiska stämningen är
förbunden med musiken framgår också däraf,
att den ofta uppkommer vid åhörandet af
musik. Så berättar Otto Ludwig i sina
själfbiografiska anteckningar, att en af hans
dramatiska figurer först framträdde för
honom i en plötslig uppenbarelse vid
åhörandet af en Beethovensk symfoni; i
allmänhet uppstodo hans gestalter under en
stämning, som han betecknar som musikalisk.
Och i Heidenstams Inbillningens logik
bekänner brefskrifvaren: »Endast musiken
med sin obestämdhet har en outtömlig
förmåga att skänka mig tankar och arbetslust».
Hos mången synes rytmen rent af
vara en fysiologisk förutsättning för diktandet:
under gång eller ridt komma de lättast i
stämning. I sammanhang härmed torde
det förhållandet stå, att marsch- och
roddsånger samt sånger vid andra
regelbundna rörelser höra till de äldsta och för de
primitiva folken viktigaste. Här kan
erinras om huru Tegnér plägade dikta
små-gnolande under ständig vandring upp och
ned i rummet. Och om Ling — hvars
rytmiska känsla kanske starkare och
lyckligare framträdde på det gymnastiska
området än på det poetiska — förtäljes det
att han vanligen författade vid hastig
vandring på golfvet i olika riktningar under
åtbörder af den häftigaste art, vid
kraftställen slående dundrande slag i bord och
väggar; så dikterade han sina verser, som
»störtade i strödda skaror ur hans mun».
Åtskilliga exempel, äfven af färskt datum,
skulle kunna tilläggas. -—
Hvarje äkta skald har någon grad af
auditiv begåfning, liksom han äfven måste
vara visuellt anlagd. Dessa båda sidor
af diktarnaturen behöfva icke göra intrång
på hvarandra; tvärtom, i vissa fall synes det
som om de understödde hvarandra. I
dessa lyckliga fall kan det högsta nås af
klangskönhet och bildstyrka i förening. Så hos
Bellman, så också hos Fröding.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
