Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett stycke dikterisk genetik. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT STYCKE DIKTERISK GENETIK
Af K. G. OSSIAN-NILSSON
EN POPULÄRA uppfattningen af
hur en dikt tillkommer är nog
den, att poeten först får en »idé»,
en »stämning», en »tanke», en
»erfarenhet», åt hvilka han så har att skapa
en motsvarig form.
Denna uppfattning har möjligen i många
fall rätt: åtminstone vet jàg, att en del af
mitt eget skapande fortgått efter denna
medvetna ordning. Men — skulle jag vilja
säga — ingalunda den bättre delen. När
ansträngningen med formen varit som störst,
har dikten blifvit som sämst. Och ju mera
sekundär och alltså medveten formen
framgått, desto ansträngdare formarbete.
Det normala skapelseförloppet har hos
mig varit rytmiskt och instinktivt. De idéer,
stämningar, erfarenheter jag kan ha uttryckt,
ha förut inandats lika omedvetet och
oaf-siktligt som luftens syre — må vara, att
andetaget varit särskildt djupt ögonblicket
innan jag skulle sjunga. Likt syret ha de
förnyat mitt blod, laddat min varelse, skänkt
mig okända kraftförråd, hvilka först den
rytmiska impulsen bragt till verksamhet.
Ty till grund för mina bästa
frambrin-gelser ligger alltid en rytm. Än nalkas den
mig utifrån, eggande min fantasi och
känsla, »resande håren på mitt hufvud» —
såsom då en uvertyr, spelad å en
konsert-restaurant, i ett nu uppbyggde för mig den
dallrande sagosynen Tigerhuden. Än
dyker den plötsligt upp inifrån, förnummen
i ett visst ögonblick, spontant och
godtyckligt som pulsens takt i örat: än är det
ljudet af mina steg på en promenad, än
reminiscensen av en halfglömd melodi, än en
uppenbarelse utan associationer — men i
alla fall en rytm, som omskapar sig och
tillskapar ord.
Äfven min prosa utgår, när den är
bäst, från rytmisk ingifvelse. De bästa
bland mina gammalengelska prosaskizzer.
Amerikaskizzerna Niagara och I
stenöknen liksom Wides tal i tjugonde kapitlet
i Barbarskogen, ha väsentligen varit ryt-
miska dikter — med hvilka syner,
stämningar, tankar otvunget förmält sig.
Sökandet efter en rytm att anpassa till
medvetet innehåll har nästan alltid kostat
mig en möda, som icke belönats af
slutresultatet, den helgjutna dikten. Men där
rytmen själfmant infunnit sig — utan någon
min önskan, något mitt behof — har den
(rytmen) merendels framtvungit, utan
ansträngning framtvungit en dikt.
Inom parentes vill jag medge, att
tan-kedikten i vidsträcktare mening — d. v. s.
den mesta svenska diktning — icke
behöfver eller ens alltid kan utgå från rytmen.
En stor del af våra diktare skulle anse sig
förolämpade, om man tilltrodde »trallen»
någon betydelse för deras »djupa»
dikt-behof. En ännu större del af våra
konstdomare sakna fullständigt musiköra. När
Oscar Wilde säger, att »skalden kännes
igen på den musikaliska klangen i hans
verser», och att »all dålig poesi kommer
af verkliga känslor», så mena de, att det
konstituerande för diktaren är, att han
uttrycker kritikens känslor och erfarenheter,
och att han är onjutbar för publiken.
För min del har jag alltid tillmätt
rytmen grundläggande betydelse. En klen
dikt är merendels rytmiskt ofullgången
och tvärtom. Diktens tankeinnehåll blir
förr eller senare uttömdt, banalt, intresselöst.
Människans synförmåga har, märkligt nog,
alltjämt skärpts genom tiderna.
Människorna både se bättre nu och återgifva det
sedda bättre än på Homeros’ och
Shakspeares tider. Men det som gör Odysséen
oförglömlig är dess oefterhärmliga
böljerytm, rytmen, där »mångpröfvade, ädle
Odyssevs» till evig tid gungar sitt
urhål-kade skepp mot det evigt hägrande Ithaka.
Det som i de stora människoskildrarnas
sekel ger Shakspeare lifskraft är den djupa,
medeltidssorlande musiken i hans underbara
blankvers. Det som förevigar Runeberg
i fredsfesternas tidehvarf är den eggande
strofrytm, som ingen skald byggt bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
