Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henri Bergson. Af John Landquist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
JOHN LANDQUIST
växandet, de äro verkligheten själf. Men
när intelligensen vänder sig mot lifvet, står
den häpen och frågande, den tillgriper i
förlägenheten sin vanliga metod och
upplöser det organiska i det oorganiska, ty den
kan icke utan att göra helt om och rikta
sig mot sig själf, tänka »la continuité
vraie, la mobilité réelle, la compénétration
réciproque et pour tout dire cette évolution
créatrice qui est la vie» (L’évol. creatr.
P- 175)
Vår abstrakta begreppsvärld härstammar
icke och är icke uppbyggd af något
oin-tresseradt behof att tänka men af
nödvändigheten att handla. För att handla fordras
en plan och för en plan ett visst
förutseende, d. v. s. vissa insikter i tingens
likformiga sätt att verka. Vi måste veta hvarpå
vi kunna räkna, och vi rikta därför främst
vår uppmärksamhet på de likheter och
regelbundenheter i naturen, som tillåta oss
att anticipera framtiden. Vår tanke fäster
sig öfverhufvud alltid ensidigt vid tingens
och skeendets abstrakta likheter och
upprepningar ; vår existens beror därpå. Att
begreppsligt lära känna ett objekt, det är att
sönderdela det i redan kända element.
»Att undersöka ett föremål det är att fråga
föremålet hvad vi kunna göra af det och
hvad det kan göra för oss. Att fästa på
ett föremål en begreppsetikett, det är att
noggrant angifva det slags handling och
ställning objektet bör ingifva oss».* Men när
vetenskapen och filosofien tro, att de kunna
betjäna sig af detta praktiskt inspirerade
och praktiskt användbara begreppstänkande
för rent spekulativa syften, att de därmed
kunna tränga till tingens kärna, då äro de
offer för en ödesdiger villfarelse.
Måste vi då afstå från alla anspråk på
en absolut kunskap, och resignera i
skepticismen eller i den Kantska kriticismens
agnosticism? Nej, Bergson vill insätta
filosofien i dess gamla anspråk och rättigheter.
Det finnes ett annat kunskapsorgan än det
diskursiva tänkandets. Och det är
intuitionen. I intuitionen nå vi en absolut
d. v. s. fullständig kunskap. Intuitionen
definierar Bergson som en »intellektuell
sympati, genom hvilken man försätter sig i
det inre af ett föremål så att man iden-
* Bergson: Introduction à la métaphysique.
Re-vue de métaphysique et ae morale, 1903, p. 16.
Se: Intuition och Intelligens s. 38.
tifierar sig med hvad det har unikt och
följaktligen outsägligt».
En romanförfattare må med aldrig så
många drag söka fullständiga sin hjältes
bild, låta honom tala och handla så mycket
han vill; det uppväger inte den enkla och
odelbara känsla jag skulle ha af honom, om
jag ett ögonblick sammanfölle med personen
själf. »Då skulle allt, handlingar, gester
och ord synas mig strömma ut naturligt som
från en källa. De skulle inte vara tillägg
till idén som jag gjorde mig om personen
och som alltjämt riktade denna idé utan
att någonsin komma till fullständighet.
Personen skulle med ett slag vara mig gifven
i sin oberörda originalitet, och de tusen
fakta, som bragte den till uttryck, skulle i
stället för att lägga sig till idén, tvärtom
synas frigöra sig från den utan att likväl
uttömma eller förminska dess väsen».
(Intuition och intelligens s. g.)
Tinget blir i Bergsons filosofi för det
begreppsliga tänkandet den lök, som Per
Gynt skalade utan att komma till kärnan.
Men för intuitionen blir tinget enkelt,
odelbart och outtömligt såsom allt lif.
Intuitionen är innerst lifsprocessens egen
besinning, då den böjer sig inåt mot sig själf.
Intuitionen är af samma väsen som instinkten,
och om instinkten kunde tala och vi förstå
dess språk skulle den yppa för oss lifvets
innersta hemligheter. Men instinkten är
bunden vid den enskilda funktionen och
det enskilda föremålet. Intelligensen,
hvilken som ofvan nämndt är förmågan att fatta
relationer, har befriat människan från det
skrufstäd naturen eljes håller varelserna i,
och intuitionen är instinkten befriad genom
intelligensen och ledd på spåren åter till
sin hemliga värld af det kunskapsmaterial
den flitiga intelligensen samlat. Allt
intuitionen funnit i konst och vetenskap är
sant och beståndande, och det är alltjämt
lika friskt sedan systemet, som byggts
däromkring som en brunn kring en källa,
längesedan fallit i ruiner.
Bergson har icke närmare utfört sin
lära om intuitionen, och det är möjligt han
icke anser den närmare åtkomlig för
intellektuella kategorier. Själf har han utförligt
behandlat blott det slags intuition vi äga
af tiden och vårt eget jag. Den intuition
af jaget, som Bergson talar om, synes mig
icke få identifieras eller tillbakaföras till
Kants och Fichtes intellektuella åskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
