Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henri Bergson. Af John Landquist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRI BERGSON
547
af jaget, såsom nyligen docenten Malte
Jakobsson gjort i en afhandling*. För Kant
var denna åskådning rent formal, tråden
som förband medvetenhetstillståndens
pärlor, det tomma rummet, i hvilket
föreställningarna komma och gå i oändlighet Men
Bergson bestrider denna
transscendental-filosofi, som för honom blott är en epigon
till den gamla platonismen med den
skillnaden att former och lagar ställföreträda
de forna idéerna. För Kant är intuitionen
uppfattningsformen för homogeneiteten och
ett begrepp ärfdt från skolastiken. För
Bergson är intuitionen insikten i det
kvalitativa och det outsägligt individuella. Den
är seendet in i den själens helhet, som
ständigt blir ny och rikare och i hvilken
alla element genomtränga hvarandra. Den
är enkel inte därför att som hos Kant
objektet är enkelt (d. v. s. homogent) utan
därför att den oändligt genomskådar ett
ur intelligensens synpunkt outtömligt
objekt. Öfverhufvud bör man vara försiktig
med att sammanställa begrepp från skilda
historiska sammanhang, ty begreppen växa,
fördjupas, mogna med tiderna liksom den
enskilda mänskliga själen, och hvad en
modern tanke efter ett århundrade af
kontemplation och kritik vill uttrycka med
intuition är något annat än 1700-talets
människor lade i begreppet.
Det är också att alldeles upphäfva
begreppet intuition, om man däri vill se blott
en stegrad intellektualitet, eller också ger
man intelligensen en mera omfattande eller
kanske mindre kritiskt renad betydelse än
Bergson gjort; i hvarje fall måsteman förena
en pröfning af Bergsons intelligensbegrepp
med kritiken af hans intuition. Men
däremot är det icke visst, om Bergson med
sin intuitionslära står på en så radikalt ny
ståndpunkt och så skarpt skiljer sig från
äldre filosofier som han själf föreställer sig.
Det är tydligt att för Bergson ligger i
intuitionen en förborgad kunskap om ting,
som icke med intellektuell empirisk
verksamhet förvärfvas. Då vi med intuitionen
intränga i eller ana andra människors väsen,
naturens växande, lifskällans eget flöde, den
skapande utvecklingens språng, så är denna
kunskap medfödd. Vi förstå andra natu-
31 Malte Jakobsson: Henri Bergsons
intuitionsfilosofi. Lund 1911. Särtryck ur skrifter
tillägnade Pehr Eklund.
rens väsen, säger Bergson skönt, liksom
syskon som för längesedan skingrats,
minnas sin gemensamma barndomstid. Men
då intuitionen således till sist är ett
med-födt minne, så blir Bergsons metafysik en
ny förrn af den platonska idéläran — som
det varit en af hans mest centrala
uppgifter att söka tillintetgöra. Hans kritik
af de diskontinuitetens och orörlighetens
principer, som karakterisera den, står
visserligen kvar. Men med och utöfver detta
blef hans egen positiva insats just den att
inleda en ny lefvande anda i de döda
platonska idéerna, att åter sammansmälta de
brutna strålarna i dess intellektuella
idealism i en ny lifsmystiks ljus.
I hög grad öfverensstämmer Bergsons
karaktäristik af intelligensen och intuitionen
med en modern platonikers, nämligen
Schopenhauers grundliga och starkt betonade
distinktion mellan det diskursiva intellektet
och den rena åskådningen, »das reine
un-mittelbare Erkennen» — ehuru detta helt
säkert icke blifvit påpekadt, delvis kanhända
på grund af den glömska och missaktning,
hvarmed »universitetsprofessorerna»
hämnats på sin oförsonlige antagonist. Det är
emellertid egendomligt, att Bergson aldrig
ens nämner Schopenhauers namn. Också
Schopenhauer bestred det begreppsliga
tänkandets förmåga att tränga till tingens
kärna, också han häfdade som Bergson
öfverlägsenheten hos den geniala
åskådningen, för hvilken sinnevärldens slöja
föll och die unmittelbaren Objektivationen
des Willens uppenbarade sig i frihetens
sällsynta, flyktiga och saliga ögonblick. För
Bergson som för Schopenhauer är
determinismen intelligensens nödvändiga
betraktelsesätt. Och Schopenhauers metafysiska
princip viljan, hvars enhet i alla väsen
möjliggör ett hemligt transscendent
förstående af tillvaron, motsvaras hos Bergson
af 1’élan vital. Och när Bergson
demonstrerar hur denna élan vital skapar de
lefvande varelserna och deras organ i en enda
»odelbar» handling, som sedermera för
intelligensen, som blott kan se utifrån, ter sig
som en i oändlighet komplicerad och ju längre
man tränger därin blott dess mer oförklarlig
maskin, så är det som om man hörde
Schopenhauer med den invigdes höga allvar
tala om hur instinkten i sin hemlighetsfulla
likaledes »odelbara» verksamhet skapar de
organ viljan till lifvet behöfver och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
