Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
ERIK HEDÉN
barhetsgud, var det en religiös akt. Är
det sista nödvändigt? Man kan ju rätt väl
ha tänkt sig att växtlighetsguden, när han
på det föreskrifna sättet bars öfver åkern,
måste gifva fruktbarhet vare sig han ville
eller ej. Jämför den vidtspridda tron att
beröringen af en öfvernaturligt mäktig
person, det må nu vara Jesus eller konungen
af England, gör vissa sjuka helbrägda utan
att den rörde behöfver ha en önskan därom,
en tanke därpå.
I nästa kapitel afhandlas ett annat lika
berömdt som svårlöst problem, totemismen.
Därmed menas ju det egendomliga
förbund som vissa vilda stammar ingå med
en djurart (ibland ock en växt eller ett
dödt ting). Människorna uppkallas efter
djuret, ibland tatuera de dess bild på sina
kroppar eller sätta den på sina kläder.
Ofta kläder man sig i djurets skinn eller
härmar dess röst, gång o. d. Djuren få ej
dödas och ätas af den förbundna stammen
eller åtminstone blott under många
ceremonier och försiktighetsmått.
Frågan är nu, hur denna egendomliga
och vidtspridda sed — den förekommer
dock ej bland de ariska folken —
ursprungligen uppstått. Prof. Nilsson lutar åt den
gamla åsikten, att bruket uppkommit helt
enkelt ur det djurnamn vissa stammar buro.
Om en människogrupp kallades för björnar,
höll man dem ock för björnar, alltså
bröder till de verkliga björnarne. Ty enligt
den primitiva logiken, säger han, icke blott
helte utan var man hvad man hette. Javäl.
Men icke var därför namnet ursprungligare
än saken. Tvärtom kallade man väl en
person för björn, därför att man förut trodde
honom vara besläktad med en sådan.
För min del är jag, ehuru otillräckligt
kunnig om naturfolkens religion, rätt lifligt
öfvertygad att totemismen måste ha haft
sitt ursprung ur människans fruktan för
djuret och behof af dess hjälp, alltså från
början var en art af den på detta stadium
så vanliga djurdyrkan. Prof. N. framhåller
själf flera gånger med mycken styrka, att
kult och religion framgå och utformas ur
människans praktiska behof.
I samband med djurkulten några ord
om en enskild gud. Prof. N. framhåller
s. 49, att vattengudarne eller rättare
vattnets makter ofta tänktes uppträda i
hästgestalt. Denna uppfattning är säkerligen
riktigare än den af vissa tyske lärde (såsom
E. H. Meyer och Gruppe) häfdade att en
hästgud alltid är något slags vindgud; en
hästgestaltad flodgud skulle då vara vinden
som ilade öfver flodens böljor. Häremot
strider den af prof. N. åberopade folktro
som finnes på flera ställen i Europa och
äfven skapat Skånes bäckahäst.
Men osannolikt är väl att grekernas
Poseidon, hvilken ofta tänktes som en häst
eller som hästens skapare, från början
varit vattengud. Det synes som han förut
varit möjligen vindgud eller ock — hvilket
jag hellre vill tro — jordgud öfver hufvud.
Han uppträder ju i sannolikt gamla
kult-sagor tillsammans med den stora
jordgudinnan Demeter, som äfven hon någon
gång (jfr s. 190) dyrkades i hästgestalt.
Om djurkulten varit en af den
primitiva religionens hufvudrötter, så återfinnes
en annan ej mindre viktig i själatron,
d. v. s. tron att de döde ej blott lefva utan
ock inverka på de lefvande. I denna tro
ha många sett hela religionens ursprung,
en ensidighet som dock prof. N. riktigt
afvisar. Härmed sammanhänger en annan
fråga. Har dyrkan af de döda, hvilken
hos många folk spelar en mäktig roll,
ursprungligen framgått ur fruktan för deras
makt (därbredvid ock ur hopp om deras
hjälp) eller helt enkelt ur en naturlig
önskan att sörja för en död stamfrände?
Prof. N. antar den sistnämnda
förklaringen, och det finns obestridligen goda
skäl för densamma. Inom vissa vilda folk
ger man den döde vapen och husgeråd
med i grafven utan att röja någon skräck
för de aflidne. Mot sina stamfränder är
vilden ofta godsint och gifmild, och det
synes som han ofta betraktade gudarne
— än mer då väl de döde — såsom
fränder och bröder snarare än som herrar.
Å andra sidan framträder dock fruktan
eller åtminstone den egoistiska beräkningen
på de ojämförligt flesta ställen som
religionens starkaste källa. Den döde är också
på oräkneliga ställen i de mest skilda
världsdelar tabu, d. v. s. farlig att beröra
till följd af den öfvernaturliga makt som
bor i honom. Denna tabu, denna makt
att skada utsträckes då också på hans mest
brukade tillhörigheter, hvilka alltså måste
läggas i grafven helt enkelt därför att
ingen annan törs använda dem.
Man kunde kanske tänka sig att
graf-kultens ursprung varit medkänsla med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
