Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En mondän tidningsredaktör. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
CARL G. LAURIN
någon sorts politisk Pelle Jöns i
oklanderlig redingote, välborstad cylinder och
paillegula eller, naturligtvis, om så skall
vara, pärlgrå handskar.
Korrekt och småleende frambär han
för Napoleon III, prins Napoleon,
Boulanger och Filip VII uttrycken af sin
obrottsliga trohet, något påminnande om
de unga damer, hvilka ständigt byta om
älskare, men alltid äro kärleken trogna.
— Med hvilken fin religiös takt varnar
ej Meyer på den stora middag Boulanger
höll en fredag, då generalen invigde sin
bostad vid Rue Dumont d’Urville, för att
bryta fastebudet och servera köttföda.
Förgäfves, köttsligheten tittade fram
diskret ur volauventen, ohöljdt ur
tournedoserna. — En gång, det var hos den
gamle prins Napoleon, fick Meyer en
verklig chock: »Ser Ni, unge man»,
sade Napoleon III.s kusin med sin
vanliga bryskhet, »regeringsformen betyder
intet!» Arthur Meyer blef perplex: Skulle
den fritänkande, radikale prins Pion Pion
rentaf vilja nöja sig med att blifva
president? Han blef dock snart lugnad:
»Om», sade prinsen, »en dam går in på
att besöka Eder i Eder ungkarlsvåning,
brukar hon vanligen låta Eder lofva att
behandla henne som Er syster, men om
Ni sedan skulle vara nog dum att hålla
detta löfte, skulle hon aldrig förlåta Eder.
Nå, jag ber republiken komma i min
ungkarls våning, förstår Ni?» Det återstod
blott för Meyer att vördnadsfullt instämma
och buga sig.
Med den kostligaste naivitet erkänner
Meyer, att han böjer sig för allt
galone-radt. Vår tid har, gudi klagadt, alltför
liten vördnad för auktoriteter, men Meyer
visar, att man också kan få för mycket
af det goda.
Den petersburgske polisprefekten
Le-vachoff hade allvarligen förehållit Meyer
att i sin tidning prisa och lofsjunga en
liten näpen fröken vid namn Blanche
d’Antigny. Meyer hade endast att leende
buga och säger, att han, »ifrig att göra
generalen en tjänst», skyndade sig att med
önskad effekt upphöja hennes talang.
Då Blanche hade kreerat Marguerites
roll i Petit Faust, bjöds Meyer att vara
med på festen, och han aftrycker brefvet
i sin bok: »Jag kan ej glömma, hvad
Le Gaulois, tack vare Er, gjort för mig.
Min vänskap. Blanche.»
Vänner af den omedvetna humorn kunna
få en riktig högtid af kapitlen Le
drey-fusisme och L’antisemitisme. Man fattar
ungefär arten af den persilja, som pratas
i vissa parisiska salonger, då dessa två,
ännu aktuella ämnen komma pä tal.
Den belåtna smidighet, hvarmed den
förbindlige redaktören söker eskamotera bort
fakta, är af en fullkomligt burlesk
verkan: »Jag anser», heter det, »att många
goda fransmän oroades i sin vidskepliga
vördnad för formen, genom att
försvarsadvokaten ovetande papper förelagts
rätten, eller att de tjusats af de stora
orden: rättvisa och sanning, och att
känsliga själar plägats af olyckor, som
skickligt framhållits. Må man tillåta mig
att bittert beklaga, att ej hela Frankrike
helt enkelt, som vi, böjt sig för den
redan afkunnade domen». Han berättar
vidare, att han i de bref Esterhazy
skrifvit till honom funnit handstilen
»identisk» med M. Alfred Dreyfus’ och
således med bordereauns. »Jag bryr mig ej
om att förklara sammanträffandet.» Han
meddelar, att han hört en general under
Zolaprocessen säga till Esterhazy:
»Major, ni får inte svara». Han omtalar
vidare, att hans tidning, då Picquart, hvilken
vid denna tid vistades i Afrika, skulle
kallas som vittne i Zolaprocessen, »hade
funnit det mycket enklare» att skicka en
frågekommission till Afrika för att
förhöra öfversten. »Det var då», säger
Meyer, »som en af de mera
distingue-rade damerna i den parisiska societe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
