Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Torfvan. Skiss. Af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORFVAN
17
slutning ett par ord för sig själf.
Grannen höjde på axlarna, log och vände
ryggen till. Egentligen ansåg han
Lill-torpets värae ganska problematiskt, det
var endast belägenheten inne i en annans
ägor som gjorde det eftersträfvansvärdt.
När hans förslag på det sättet några år
å rad mötts med lika undvikande svar,
hade han erbjudit ett byte.
— Eriksson får Slånboda i stället. Där
ha vi en splitter ny manbyggnad,
rymlig ladugård, bättre jord och tolf
tunnland ordentlig skog. Ska vi byta jämnt
om jämnt?
Eriksson hissnade inför anbudet. Det
var en affär, om hvilken han aldrig
vågat drömma. En gård, tredjedelen större
än hans egen. Det var nära nog
lyckan, som kom och räckte handen.
— Jag ska väl ända tala med
gumman först, svarade han likväl på sitt
undvikande sätt.
—- Gör det och lämna bestämdt svar
i morgon !
Den dagen åt Eriksson sin middag
med hufvudet fullt af underliga tankar.
Han hade endast att slå till och skulle
vara en burgen man. Men samtidigt
kände han en häftig smärta i bröstet.
Villkoret var ju att han lämnade den
egna gården. Han steg upp och gick
ut på backen för att betrakta sina
åkerlappar.
Där låg potatislandet, dit han hösten
förut burit gödseln. Där vaggade
haf-ren för vinden, där bugade sig rågen,
och högst uppe på backen lyste de
röda klöfverblommorna i den gröna mattan.
Från just de tegarna hade han plockat
hvarenda sten och af dem byggt den
långa gärdesgården utefter vägen.
— Nääj, sade Eriksson bredt och
klippte med de för tillfället litet
vatt-niga ögonen. Så gick han in igen och
berättade alltsammans för gumman.
Ord och Bild, 2i;a årg.
Hon klappade honom på ryggen och
sade.
— Vi ha lefvat hela vårt lif här.
Te-minstingen jag vill dö här.
Eriksson endast nickade och
nickade.
Nästa dag erhöll godsägaren det
afböjande svaret, inlindadt i en mängd om
och men, hvilka gjorde det nära nog
obegripligt. Till Erikssons förundran
väckte det ingen förtrytelse. Precis som
gumman klappade grannen honom
vänligt på axeln och sade:
— Då tala vi inte mer om den saken,
och jag antar, att vi äro lika goda
vänner ända.
— Tack för det! stammade Eriksson
litet osäkert. Han stod kvar och såg
efter godsägaren, när denne aflägsnade
sig. Vid en vägkrök vände den andre
sig om och vinkade muntert med
handen åt Eriksson. Inte gjorde det honom
något, att den lilla fattiga gården låg
midt inne i hans marker, om det också
var litet störande, att hans vackra park
på ena sidan begränsades af en risig
hage. Det var i alla fall vackert att se
den gamle bonden så innerligt fästad vid
sin torfva, att ingenting förmådde dra
honom därifrån. Han, som själf älskade
sin jord, förstod gubbens tvekan och
frestade aldrig mer. I stället blef det
en vana hos honom att när de möttes
skämtsamt fråga Eriksson:
— Nå, hvad kostar gården i dag?
— Ja, si sex tusen vill jag då ha,
menade Eriksson och klippte med
ögonen.
— Vi gör väl upp i morgon då.
— Vi skulle väl kunna det, sade
Eriksson och lade hufvudet på sned.
Sedan skrattade bägge och skildes
åt med en värmande känsla af att
fullständigt förstå hvarandra.
Men den morgonen, då uppgörelsen
skulle ske, kom aldrig.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
