Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Torfvan. Skiss. Af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORFVAN
19
— Du ä också en konstig kropp.
Om jag kunde begripa, hur du orkat
stå ut med att gå här å påta hela lifvet!
Eriksson reste sig säfligt och gick ut
på backen.
Brodern betraktade honom forskande
från sidan, så nickade han åt sönerna
att sitta stilla och följde efter.
Eriksson stod på sin vanliga plats
vid knuten och betraktade ägorna.
— Det här ä just ingenting att hurra
för, började brodern på nytt. — Mager
sandjord allt igenom. Nu när
svägerskan gett sej af, borde du allt tänka dej
för å sälja klabbet. Sex tusen, det ä
pängar, det. Med sex tusen kommer
man ett stycke på väg. Herre gud,
ägde jag bära hälften, skulle jag smälla
upp en butik i något stationssamhälle å
tjäna groft med gryn. Handla å
kom-mersa, det ä klämmen, det! Man måste
följa med sin tid, begriper du. A det
enda, som talar, ä pengar. Ä den där
patron nog korkad att ge sex
långsja-lar för rasket, ska du inte vara dum å
säja nej. — Brodern fäktade med
armarna och puffade slutligen Eriksson i
sidan, då han fann honom för kall. —
En butik, ser du, det är luft i luckan!
Ännu finns det för rexten lite skog kvar
i landet å några dumma bönder, som
inte begriper sitt eget bästa, har jag
körn på nedåt Västergylln. Hor’u du,
jag skall gå till den där patron å göra
upp för din räkning. Du ä väl inte van
vid affärer, kan jag tro.
— Jag säljer aldrig, sade Eriksson,
djupt nere i bröstet.
— Nej, håll i mej! — Broderns
armar beskrefvo ett par cirklar i luften,
och han raglade ett steg baklänges, så
förundrad blef han. — Du ä inte slug,
pustade han ändtligen.
En hel mängd ord trängdes på
Erikssons läppar, men han tvingade dem
tillbaka.
— Du tänker väl inte stanna här
å bruka jorden som förut? fortfor
brodern ifrigt. — Du har ju pengarna
som i en liten ask. Jag ska ta hand
om dem åt dej, jag, som kan med
affärer.
Eriksson såg förbi brodern utåt
ägorna.
Den andre tog hans tystnad för
tveksamhet. Han lade händerna på
gubbens axlar, ruskade honom vänskapligt
och talade vidare.
— Bry dej för allt i världen inte
om det här! Det ä ju strunt, jag hade
så när sagt något ända värre. Plöja å
så å mocka, nej, hör du, var som en
förnuftig människa! Det ä
gammalmodigt, förstår du! Bära dumskallar
befattar sej med den saken, A en sa’n vill
du väl ända inte vara? Hala hit med
kakan, jag ska förvalta den åt dej! För
resten ä det ju vi som ska ha pengarna
efter dej, du har ju inga barn. Vi ä
närmast å då så . . .
Eriksson skakade broderns händer
från sina skuldror.
— Ska du med tåget ä det bäst du
går nu, sade han stillsamt.
Brodern blef öfverraskad och undrade
ett ögonblick, om han varit för
öppenhjärtig.
— Annars tänkte vi stanna natten
öfver, trefvade han sig fram.
— Så som jag har det ställdt nu,
nej, det går rakt inte.
— Jaså ... ja då . . .. Brodern
sneglade förstulet på honom, gubben var
bestämdt förargad öfver hans uppriktighet.
— Dumheter! tänkte han och sade högt:
— Vi ger oss väl i väg då. Men snart
har du mej här igen. Det vore inte
rätt utaf mej att lämna dej vind för våg.
Så snart jag får tid, tittar jag hit å
ordnar dina affärer. Jag ä ju närmast till
det. — Hans ögon svepte kring åkrarna
och stugan. — Sex tusen för det här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
