Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Torfvan. Skiss. Af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 GUSTAF JANSON
skräpet! Jo, jag tackar jag! Nå, det ska
jag då klara åt dej.
— Jag säljer aldrig, sade Eriksson
grumligt.
Brodern gaf ej akt på hans ord utan
tillade:
— Den där patron måtte ha en
särskild sorts fluga. Jag tror nästan jag
kunde trissa upp honom litet till.
— Jag säljer aldrig. Det ä mitt sista
ord, bet Eriksson af.
— Om du eller jag gör det, kvittar.
Ah, jag ska minsann sälja, jag! Sälja å
komersa, forstår’u, det ä tidens lösen.
— Brodern slog bekräftande ihop
händerna och blinkade uppsluppet mot
Eriksson.
— Adjö nu! afbröt denne buttert.
— Ja, visst, vi slänger väl i väg då.
Fast inte ä du då vidare broderlig. Nå
nå, sorgen å allt det där . . . man
begriper väl något själf också.
En stund senare gick brodern med
sina bägge söner. Eriksson stod i
dörren och såg efter dem med ett uttryck
af bitterhet och grämelse, som eljes var
honom främmande.
Innan solen sjönk den aftonen, ställde
han sig vid stugknuten och lät blicken
svepa öfver de magra tegarna. Med
egna händer hade han brutit dem nästan
alla, rifvit upp stubbar och rötter ur
myllan och förvandlat de ogräsbevuxna
backarna till åkrar. Och allt detta skulle
inte vara värdt annat än att mångla
bort till en, som kanske inte brydde sig
om att fortsätta arbetet. Eriksson såg
kallt och ringaktande åt det håll, där
brodern försvunnit. Så tog han
eftersinnande åt pannan, innanför hvilken
aningen om en tanke nyss blifvit född.
Det kräfdes en hel vinter att tänka
den färdig. Sedan följde våren, då alla
krafter måste spännas för sådden.
Eriksson hade skaffat sig en gubbe till hjälp,
men hur han- än knogade, blef mindre
uträttadt nu, än när han förut var
ensam. Hjälparen var trött och håglös,
och då skördetiden närmade sig, fann
Eriksson, att han arbetat förgäfves. Den
sommaren gaf mindre än någon af de
föregående.
— Jag ä för gammal, tänkte
Eriksson lugnt och stillsamt. — Nå, då blir
det att ställa om sitt hus medan tid är.
En vacker höstsöndag stod han, klädd
i rocken med de långa skörten och
hornknapparna, i godsägarens förmak.
— Skall det bli affär af nu ? hälsade
grannen och räckte hand.
Eriksson torkade sig omständigt på
rockskörten och lade sedan sin hårda
näfve i den andres.
— Jag säljer aldrig, sade han
bestämdt.
— Så talar vi inte mer om den
saken. Sitt ner Eriksson!
— Jo si, det var ända just för det
jag kommit hit.
— Såå! Det förstår jag inte.
— Om jag par exempel skulle sälja,
vill patron då lofva, att åkrarna bli
ordentligt skötta?
— Naturligtvis. Det är sannerligen
inte tider att låta en enda jordbit ligga
obrukad.
Eriksson smålog tillfredsställd.
— A mina tre kor? Hur blir det
med dorn?
— Jaså Eriksson vill sälja dem?
— Aldrig så länge jag lefver.
Godsägaren såg förundrad på den
lille gubben framför sig. Det låg
hvarken otålighet eller motvilja i orden, de
vittnade endast om en fast rotad
öfvertygelse.
— Gubben har blifvit gammal och
litet slö, tänkte den yngre mannen och
log förstående. — Det tjänar ingenting
till att göra honom ledsen. — För dem
finns det god plats i min ladugård, sade
han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
