Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Torfvan. Skiss. Af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORFVAN 21
Erikssons leende blef bredare.
— Vill patron ge mej hand på det?
— Se här.
De växlade’ännu en handtryckning,
och Eriksson steg upp från stolskanten,
där han balanserat.
— Ja, då får jag säja tack för mej.
— Ett litet glas eller något att bita
i, Eriksson?
— Vore det likt det?
Kutryggig och med säfliga steg gick
Eriksson strax efteråt öfver den.
väl-krattade gårdsplanen. Hans småsluga
ögon spelade åt sidorna, underläppen
putade belåtet ut, och det mullgrå
kindskägget tycktes skratta.
Men bakom honom skakade
godsägaren sitt hufvud.
— Hör nu, Björk, vände han sig till
förvaltaren, som händelsevis dök upp i
närheten. — Vi få allt lof att se till
gubben Eriksson emellanåt. Sedan
gumman dog, har han tacklat af betydligt.
Gärden får jag visst lof att köpa af
arfvingarna. Han lär ha en bror, påstås
det. Men den ger jag inga sex tusen.
Följande dag for Eriksson in till
Stockholm. Den lilla hoptorkade
bondgubben i sin långa helgdagsrock gick
oberörd, liksom döf genom
storstadslarmet. Han frågade en poliskonstapel
efter en advokat.
— Men det ska vara en rejäl en
med fint namn, förstår han, för det ä
viktigt.
Den önskade upplysningen erhölls
inte, där Eriksson begärt den, men han
tröttnade inte att fråga. Välvilliga
människor hjälpte honom till rätta, de
tanklösa skrattade åt den omodärna rocken
och gubbens hållning.
Det första Eriksson gjorde på
advokatkontoret var att hala fram en större
penningpung och låta juristen, som
mottagit honom, se ned i dess djup.
— Jag har pengar, ser han, att be-
tala i förskott med, för redbart å
ordentligt, det har alltid varit Erikssons
sätt.
Den andre nickade och frågade efter
ärendet.
" — Jo, han ska sätta upp ett
testamente åt mej. Se här har han alla
papperna å på den lappen står namnet.
Hanses förvaltare har själf skrifvit det,
så det ä nog riktigt.
Juristen läste det kända namnet på
en af landets största godsägare och såg
förvånad på gubben framför sig.
— Är det han som ska ärfva er
gård ?
Eriksson log småslugt mot den
frågande blicken i juristens ögon. Därpå
nickade han flera gånger å rad och sade:
— Jo men, ska han så. För si han
håller af jorden, han som jag.
Testamentet skrefs, bevittnades och
blef deponeradt på advokatkontoret.
Sedan betalade Eriksson utan att blinka
och gick. I dörren sade han med ett
belåtet skrockande:
— Hädanefter ska jorden bli bättre
skött än i min tid. —
Det blef gubben Erikssons sista
stadsresa. När han inte längre orkade sköta
sin jord, som han själf ville och Önskade,
släppte han taget och gled nästan
omärkligt ut ur lifvet. Han var hvarken sjuk
eller trött, han begärde blott ingenting
mer, sedan han ordnat om sitt hus.
Hvar morgon stod han vid stugknuten
och såg ut öfver de magra tegarna.
Läpparna rörde sig långsamt, men knappt
något ljud gick öfver dem. Hvar kväll,
innan han gick in igen, mumlade han
med en sista vänlig blick ut åt åkrarna:
— Det blir bättre sedan . . . mycket
bättre.
På våren var platsen vid knuten tom.
Förvaltaren från godset märkte det, när
han gick förbi en eftermiddag, öppnade
dörren och fann Eriksson död i fall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
