- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
44

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Till Georg Brandes’ sjuttiårsdag. Af Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och betydande arbeten än är, rymmer
den likväl endast en del af Brandes’
verksamhet under dessa år. Smärre
och större tidningsartiklar, en vidlyftig
korrespondens och en mängd
föreläsningar, som aldrig samlats och gifvits
ut, måste läggas till för att fullständiga
bilden af hans smidiga och outtröttliga
andes gärning. Det är särskildt en grupp
af föreläsningar, som vi beklagligtvis inte
känna: de om Goethe, och tyvärr synes
det som om Brandes alltjämt undandroge
sig att föra tillsammans sina många
Goethestudier till en helhet. Att han
vid 80-talets slut icke grep sig an med att
i ett utförligt arbete skildra Goethe, det
berodde enligt hans egen förklaring på
att denne då mest sysselsatte honom
»såsom den alltomfattande intelligensen»,
men att han själf vid den tidpunkten
starkare fängslades af lidelsernas lif
än af tanke- och drömlifvet. Shakespeare
trängde undan Goethe för en tid, emedan
Shakespeares verk voro »det rigeste
Gemmested for sanddru og storstilede
Billeder af Lidenskabslivet». De år,
under hvilka Brandes fördjupade sig i
Shakespearestudiet och utgifvandet af
det stora arbetet om honom, som
förelåg afslutadt 1896, beteckna
höjdpunkten af hans författarskap: både som stil,
intuitiv personskildring och
litteraturtolkning är boken om Shakespeare stoltare
och lidelsefullare, d. v. s. individuellare
än något tidigare verk.

Åren efter fullbordandet af detta till
förberedelser och omfattning väldiga
arbete ha icke betecknats med något nytt stort
litterärt verk utan — i den mån svår
ohälsa tillåtit Brandes att arbeta med
andra ting än revideringar af äldre
arbeten — fyllts af smärre artiklar och essäer
samt den samling hågkomster, som bär
titeln Levned (3 bd. 1905—1908). 1899
började utgifningen af hans Samlede
Skrifter
, som 1901 afslutades med tolfte
bandet. På dessa ha följt hittills sex
supplementband. Utom de arbeten jag
redan nämnt finnas där många smärre
uppsatser och ett helt band
reseskildringar, åtskilliga tal och en samling
ungdomsdikter. Af dessa arbeten äro
otvifvelaktigt lefnadsskildringens två
första delar det märkligaste, i trots af
bristen på djupare uppriktighet; det låder
egendomligt nog något utvärtes och
förbehållsamt vid stora partier af den, och
i tredje delen har intresset i alldeles för
hög grad fängslats af motsatsen:
förföljelser — hyllningar. Talen vittna om
en säreget utpräglad retorisk begåfning,
en sententiös skärpa och en agitatorisk
stil, som långt öfvergår hvad han annars
åstadkommit i tryck, möjligen med
undantag af några små politiska
tidningsartiklar. Allt som allt göra volymerna
onekligen rättvisa åt titeln på den sista af
dem: Fra månge Tider og Lande.
Brokigare stoffval ha få nordiska författare
tumlat med, och likväl är enheten
bevarad och lätt skönjbar, personlighetens
enhet, och i stort sedt äfven uppfattningens.

Just denna enhet har han också sökt
med allt mera medveten sträfvan. I en
af sina uppsatser om H. C. Andersen
fäller Brandes uttrycket »det
sällsyntaste af allt: en odödlig bok». Den
beundran, som ligger i dessa ord, är
kärlekens, och står i afgjord motsats mot
det alltför klarsynta svårmod, med
hvilket han bedömer sitt eget arbete. Den
historiska eller kritiska författaren,
skrifver han, måste säga sig själf den bittra
sanningen, att hans verk bära har ett
tillsvidare-värde, tills modernare metoder,
andra och nyare synpunkter göra det
öfverflödigt och förlegadt. Blott ett har
varit honom möjligt i denna vanskliga
ställning, nämligen att söka ge sina
arbeten »den enda odödlighet jag
mäktade inblåsa i dem, den dubbla som blott
är en, personlighetens och konstens».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free