Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 57
lefver, ja knappast den ganska matta
drottning Björnson tecknat kunde utfyllas af
den ofta så förträffliga skådespelerskan,
jag vet ej hur mycket detta beror på
hennes kortväxthet, men det är nog ej
bära den omständigheten som gör henne
alldeles omöjlig i denna svåra roli. »Hvad
skall jag ta mig till med alla dessa
religioner», yttrar hon med en näpen
förtviflan, som kommer en att tänka" på en
dams kvalfulla vacklande i valet mellan
sin grå och sin bruna promenaddräkt.
Verkligen gripande var, tack vare herr
Hedqvists utmärkta spel, scenen med Rizzio,
som man väl i allmänhet föreställer sig
som en skön, smäktande italiensk yngling
men som i själfva verket redan genom
sitt ofördelaktiga yttre ej rimligen lär
kunnat komma 1 åtanke som älskare. Den
savoyardiske legationssekreteraren i
Edinburgh har af herr Hedqvist fått den
riktiga historiska typen. Dödsscenen
uppskakade och rörde mer än man är van vid
på teatern. Herr de Wähl lyckades i
Bothwells roli. Det nervöst häftiga, som
ofta misspryder hans spel, gjorde här ingen
skada, och det var en vild energi i den
ståtliga typ den begåfvade skådespelaren
skapade af James Hepburn grefve af
Both-well och jarl af Orkneyöarna, hvars
obändiga lidelse och »robuste samvittighed»
efter Darnleys ideliga gnäll verkade
uppfriskande på Maria. Hjälpte Maria Bothwell
att spränga Darnley i luften? Därom har
nu i 350 år skrifvits volymer, och ända
vet man det ej säkert. Men det verkar
i alla fall ej korrekt att genast gifta sig
med sin mans mördare, och man behöfver
ej alis vara så rigoristisk som gamle John
Knox för att känna sig betänksam. Det
stilfullaste i hela Maria Stuart-föreställningen
var Emil Hillbergs John Knox. Sträng,
hård och ren, mera hemma i Lagen än i
Evangelium, stod han som den rättfärdige
gudens ambassadör bland alla dessa
vilddjur och blötdjur.
»Blickar skarpa som svärd i genomskådade hjärtan
sköt han».
Ännu en gång påmindes man om att
Emil Hillberg — då han vill — är vår
störste skådespelare.
Det vore ej underligt, om Hermann
Bahr blefve ganska förmögen. Kvickhet,
nya uppslag, en säker formkänsla och en
IVAN HEDQVIST SOM RIZZIO I »MARIA
STUART I SKOTTLAND».
viss cynism, mildrad genom en grundlig
bildning, ha gjort honom mycket omtyckt ,
bland den österrikiska och tyska
premiärpubliken. Hans »Konserten» blef en stor
framgång också hos oss. »Crampus»,
som på det mest subtila sätt framställer
brytningen mellan upplysningstidens
Tyskland och »Sturm und Dräng», hade genom,
sin gnistrande lustighet och sin på kornet
tagna tidsstämning en stor framgång i den
tyska världen men fordrar kanske litet
för mycket kunskap för att kunna
uppskattas af en icke tysk publik.
Yattnas-det ej i munnen på våra svenska
dramatiska författare, då de höra att Bahrs
pjäs-Barnen hade på en gång premiär — jag:
tror — i 29 tyska städer? Man skall vara
en ovanligt omatematiskt anlagd författare
för att ej automatiskt börja multiplicera, då,
man hör den uppgiften. Hade stycket, som
den 24 november 1911 fick sin premiär i
Stockholm, någon egentlig framgång? jag
skulle vilja säga nej. Applåderna läto*
osäkra, och kritiken dagen därpå hade den
utpräglade nationella egenarten: en
grinig-het, som då och då afbröts af ett
knarrande. »Barnen» är ingen barnpjäs. Men
hvarför skulle man ej på teatern likaväl
som biografen ha något endast för vuxna?
Kirurgen, hofrådet Ignaz Scharizer, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
